Jag känner mig väldigt stärkt av programmet och Gud. Jag har mina 11 verktyg och jag studerar texter om steg 12 - om hur jag genom att använda dessa verktyg i alla situationer och områden i livet och genom att sprida budskapet till andra helt kan leva genom programmet varje dag.
Kontakten med andra i programmet genom dagliga programsamtal via internettelefoni och genom mina sponsirers otroligt inspirerande dagliga delningar via e-mail ger mig närvaro och balans. Men jag känner också på denna semester en mycket större närhet till att stanna upp mitt under dagen - samla mig - be - hitta balans och styrka.
-----
Wow - en av mina snälla och fina balanesiska hotellkillar, Njoan senior, kom just och gjorde nån liten ceremoni vid poolen. Han lade ut nåt som jag tror var ett löv, hukade sig och gjorde ceremoniella handrörelser ovanför det.
Nu åskar det här långt borta hör jag. Jag såg även blixtrar i samma riktning i natt. Nordöst tror jag vilket borde vara innåt landet uppåt bergen. Eller så är det mer österut över Indiska Oceanen. Nu när solen går i moln är temperaturen kl 12.15 mycket behaglig. När solen kommer fram blir det stekhett och poolen ger underbar svalka. Jag är helt ensam vid poolen och blickar ut över samma djungeldal som jag ser från min terass och mitt sovrum på övervåningen i min alldeles egna Bungalow.
-----
Men jag lär mig saker om mig själv också. Jag märker vad som händer när jag låter rastlöshet och självrådighet ta över och inte lyssnar på Guds inspiration. Det går snett och jag börjar harma på omvärlden. Som ett litet barn: Dumma stolen!
Exempel: Igår kom jag till mitt hotell i byn Ubud som ligger 40 km norr om flygplatsen. Klockan hann bli 18.30 (tre timmar efter landning) för chauffören hittade inte. Det var ok. Han bad om ursäkt men jag hade redan förlåtit honom trots att jag var supertrött och hungrig. Jag tog mig ut för att äta middag precis vid solnedgången och det blev helt mörkt på en gång. Jag fann min väg fram på den ganska långa avtagsvägen till mitt hotell upp till Jalan Bisma Street som är en lite avskild gata eller mer en väg i byn med avsevärd mindre trafik och kommers än i allra mest centrala Ubud. Mycket lugnare. Jätteskönt. I mörkret kunde jag ändå se en hel massa Spa'n och mysiga restauranger vid sidan om vägen. Jag valde Café des Artistes med unga balinesiska män och kvinnor i gula dräkter som serverade. Jag beställde en kokosnötmilkshake och jag tror det heter Miogoräng. Som Nasigoreng men med äggnudlar istället för ris. Allt var jättegott och jag satt ute i mörkret vid ett bord bara upplyst av två tända ljus. Vid det här laget var det 24 h sen Shane släppte av mig på Pekings flygplats och alltså - efter ett dygn av resande - en väldig massa mil sydsydväst till Kuala Lumpur och sedan 200 mil i rak sydöstlig riktning (där vi passerade ekvatorn) till Bali - första gången jag kunde sitta ner och slappna av.
Så jag hör en röst inom mig som säger: det här räcker för i kväll. Ät din middag och gå sen tillbaka till hotellet och packa upp i lugn och ro och ha en lugn kväll. Kanske ett kvällsdopp i poolen. Resten av byn har du fyra dagar på dig att utforska.
Men innan jag visste ordet av hade rastlösheten dragit in över mig och jag undrade varför det tog så "lång" tid innan någon frågade om jag ville betala. Sen gav jag mig iväg i den klibbiga kvällsluften och ner i kommersen. Jag skulle bara helt enkelt få överblick på hela byn redan första kvällen. Jag köpte deo och solskyddsspray vilket var bra och jag hittade ganska fort till caféet där det är ett SLAA-möte i morgon.
(Fantastiskt att just mitt program har två möten i veckan här i lilla Ubud.)
Men sen gav jag mig fan på att också hitta The Yoga Barn som jag hade tänkt ta klasser på denna vecka. Det visade sig vara långt bort och när jag kom till rätt gata så var det svårt att hitta och alla pekade olika och otydligt och jag var vid det här laget både stressad och irriterad.
Fråga 1 - Vems är felet?
Fråga 2 - Är det någon som känner igen detta scenario från ett tidigare blogginlägg?
Min rastlöshet i kombination med kontrollbehov och övertro på min egen förmåga hade separerat mig från medveten närvaro och sinnesro och jag mådde inte alls bra längre. Efter att jag hittat Yoga Barn och var på väg hem kom så ett bryskt uppvaknande. Jag väljer att se det som Guds sätt att säga HALLÅ, STOPP! när den stilla inre rösten inte funkade. Därför är jag också idag tryggt förvissad om att det inte hade kunnat gått värre än det gick även om jag igår var mycket tacksam för att det inte gjorde det.
(För tekniskt sätt hade mitt ben kunnat bli krossat eller brutet eller jag hade kunnat ha blivit fast under gatan utan att någon hade hört mina rop på hjälp.)
Det som hände var att jag gick på trottoaren som är liksom upphöjd över gatan en meter eller så. Byggd av stora vertikala och horisontella stenblock. Jag tror det fungerar som kloak men liksom bredvid vägen istället för under. När jag gick där sa det plötsligt bara poff och mitt högra ben bara försvann och jag minns inte riktigt men jag började skrika och två kvinnor kom springande mot mig och plötsligt kände jag en mans händer på mina axlar. Kvinnorna var västerlänningar och mannen balines. Allting gick nog väldigt fort men jag fick en rejäl chock. Det var därför jag skrek så högt och primalt tror jag eller om det var för den första smärtan som chocken tog bort väldigt fort. Eller rädsla. Men det är väl också därför jag inte minns så väl. Det som hände var i alla fall att ett av dessa horisontella stenblock var löst på nåt sätt förutom i mitten så om man klev på sidan av det blev det som att kliva på en fall-lucka. Så jag tog ett steg med höger och stenblocket flippade 90 grader och jag fattar inte vad som hände med vänsterbenet men det var kvar i marknivå. Stenblocket stannade i vertikalt läge.
(Vad hade hänt om stenblocket hade flippat vidare och krossat mitt ben? Eller om hela jag hade fallit ner i hålet?)
Personerna hjälpte mig upp ur hålet och jag förtod snabbt att inget var brutet. Kvinnorna frågade om jag hade nära till mitt hotell och jag sa nej och de sa åt mig att ta en taxi. Så gjorde jag. Framme vid hotellet tog Njoan junior och Njoan senior hand om mig. Junior tvättade mitt ben med vatten och kompresser och Senior (också ung men kanske tio år äldre än junior som är 18) gick iväg och grävde upp en balinesisk rotfrukt - ingen stark doft men ser ut som orange ingefära - och kom tillbaka och sa att det var balinesisk medecin och han skalade av små bitar och baddade mina skrubbsår med vilket - som jag i dagsljuset i morse märkte - färgade min hud starkt gul runt höger knä. Njoan senior erbjöd sig idag att ge mig ännu en runda med denna medecin.
-----
Balinesiska män och kvinnor är de vackraste människor jag har sett. De vackra yttre kombinerat med att de är hinduister (hinduer?) och verkar vara fridfulla på insidan gör dem till väldigt gemytliga att vara nära.
-----
Så idag är första dagen på min semester när jag tar det mycket lugnt. Jag åt hotellfrukost strax efter åtta och träffade då ett brittiskt par som heter Kyle och Nicola. De var trevliga. Får se om de kommer hit till poolen sen eller om vi kanske kan gå ut och äta middag ihop. Men nu måste jag ta mitt lårkakeömma och knäsmällsömma ben och pallra mig upp till gatan för att hitta en lunchrestaurang.
-----
Jag tog ut en och en halv miljon i indonesisk valuta igår. Jag har räknat ut att 1000 indonesiska kan räknas som 65 öre i svenska. Jag åt således middag för 90.000 igår och dricksade 10.000. Sisådär en 70 kr alltsomallt. Och då kostade milkshaken nästan hälften av detta.
Jag märkte nu att Njoan lagt ut ett likadant blad vid min terass så jag antar att både poolen och min...
...bungalow nu är välsignade.
På bilderna kan ni se min bungalow, min terass, poolem och utsikten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar