Jetlagen håller mig vaken på tredje och näst sista natten i Shanghai. Per och jag går helt om varandra. Han for samma morgon som jag kom och vi hade nästan kunnat göra high five på flygplatsen. När jag sätter mig på tåget till Peking på torsdag landar han från Indonesien bara för att tillsammans med Ann och Esther flyga tillbaka dit via Hong Kong på fredagen. Det tar sisådär en tio timmar dit så det blir mycket flygplan för herr Ihrelius. Ann lämnar Shanghai i fem veckor. Först två veckor på Bali med mig och Per. Sen två veckor till med Emma som kommer dit från Sverige. Därefter en knapp vecka i Hong Kong för att söka förnyat visum till Kina i och med att Ann som medföljande till Per bara kan få visum för en månad i taget. !!!!
Klockan 23.00 här - alltså kl 16.00 hemma - slocknade jag pang bom - bara för att vakna med grym hunger 00.20 (17.20) och efter ett långt försök att somna om smyga upp och hämta choklad och chips från köket och gå tillbaka till sängen. Ann och Esther sover precis bredvid köket och jag vill inte skramla och greja med nån mat. Men efter att ha ätit choklad och chips blir jag såklart superpigg. Så nu har jag med lätt matångest lyssnat på radio, sett ett avsnitt av På Spåret i mobilen och sen läst många sidor roman. Klockan är 02.56 och jag är fortfarande klarvaken.
En vän som jag pratade med hemma i Sverige via Viber frågade mig varför jag bloggar. Är det för min egen skull eller för att nån ska läsa? Jag hade inte tänkt göra detta. Hade inte ens snuddat vid tanken. Men så frågade min käre bror - Olof Oskar Wängborg - mig när jag satt på pendeln på väg ut till Arlanda om jag inte skulle skriva. Vips så var det en självklar tanke. Apropå det där med skillnaden på spontan och impulsiv. Men man kan verkligen undra varför och jag tänker lite olika om det där. På ett sätt så känns det lite synd att skriva och låta folk läsa under tiden. Det blir liksom inte lika mycket som att jag är borta då. Närheten till Sverige och hemma och trygghet blir större och känslan av frihet och äventyr eventuellt mindre. Som att bloggen blir en snuttefilt och ett hinder mot att verkligen vara här och nu. MEN. Att skriva blogg möjliggör för mig att kommunicera med åtminstone potentiella läsare. Om jag skulle skriva det här för mig själv under tiden som nån sorts reseskildring så finns det liksom inget forum för att publicera texten. Även om det inte är säkert att nån läser allt det här nu under tiden så känns möjligheten att någon skulle läsa den samlade textmassan i efterhand som än mindre. Och det där med att vara här och nu har en viktig koppling till den potentiella läsaren märker jag. För när jag vistas här och samtidigt formulerar litterära meningar i huvudet medan jag går runt på stan eller sitter i en taxi så blir min visuella närvaro och mitt upptäckande förstärkt - känns det som. Jag ser plötsligt röda vattenposter och pudlar i blå kläder. Därför att de gör sig bra i text. Så jag är tacksam till dig min käre bror för att du föreslog detta.
När vi styrde ut för lunch på den fjärde dagen så tröskade jag mig alltså över detta att äta på ett riktigt genuint lunchhak - just i detta kvarter där skräddare, mekaniker och frisörer jobbar på trottoaren. Det är spännande för det är helt kinesiskt men bara ett kvarter bort är det mer västerländskt. Vi tre svenskar var således lite avvikande i denna gatubild och inne på denna minimala restaurang. Det var fortfarande lunchträngsel men vi fick ett bord. Själva maten kostade kanske 10 kr var men i och med att vi också köpte varsin flaska läsk så gick kalaset på 60 kr. Nudelsoppa och dumplings var det som serverades här och köket tänker jag således är kantonesiskt. (rätta mig om jag har fel). Vi satsade på nudelsoppa och fick gå fram till en kvinna som skulle blanda ihop vår lunch. Hon fick en skål med buljong och nudlar från sin kollega och sen fick jag peka på vad jag ville ha i. Jag pekade på det som jag lätt kunde urskilja arten av vilket var räkor och stekt ägg. Till det lade kvinnan självsvåldigt till en brun tofublandning vilket fick mig att tro att detta var standard. Jag fick ätpinnar och en sked. Vid betalningen som skedde innan vi började äta så skrek kvinnan som blandat vår mat högt och ljudligt något ut mot gatan och över de övriga borden. Först fick jag för mig att hon högljutt försökte försäkra sig om rätt pris med en kollega bakom min rygg (kanske osynlig) men Ann tänker att hon ropade ut vårt pris som för att visa alla andra att hon inte försökte lura västerlänningar. Man får tydligen lov att vara noggrann när man äter med pinnar här - speciellt soppa tror jag - så att man inte släpper ätpinnarna med händerna och låter dem ligga i skålen för det symboliserar döden. Hursomhelst var det helt OK mat - en mycket fin upplevelse - och mycket mycket mättande.
Efter detta tog vi en taxi ner till ett typ "gamla stan" men som kanske är fejk. Svårt att avgöra. Hur som helst en massa hus i sån där typisk kinesisk stil med utsvängda tak i olika nivåer. Det var superturistigt men fint. Vi hamnade sedermera på "The Bund" som är en sorts upphöjd promenad längs floden på den gamla sidan. Man ser över till den nya sidan där det så sent som 1990 inte fans något annat än åkrar men där det nu står en skyline lik Manhattan med tv-torn och tävlande skyskrapor. Rakt åt andra hållet bara över vägen är fasadsträckan snarare i helt europeisk stil - likt Strandvägen eller nåt. Kolonialt och handelsaktigt. Det var ändå rätt så fräcka kontraster. Resten av dagen har bjudit på klädshopping, hårklippning, styrketräning, bus med Esther och telefonsamtal innan ett fåfängt försök till sömn och nu detta nattsudd. Vi landar på 03.39 och jag ska nu göra ett nytt försök.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar