Bortanför bullerskyddet

Jag kan inte komma åt bloggen här i Kina. Det gick i Shanghai med Ann och Pers VPN-tunnel till Hong Kong men nu när jag är på hotellets Wifi i Peking så är det block. Så detta kommer inte läggas upp på bloggen förrän på Bali.

Dag 6 - Morgon

Jag reser. Bekvämt. Per har köpt denna tågbiljett till mig. Jag vet inte om det skulle behövts en prisklass till för att hamna i sätet framför mig. Det ser lite ut som ett sånt flygsäte man har i allra dyraste klassen. Som ser ut att nästan kunna bli en säng. Själv har jag liksom byggt en säng genom att pressa ner mina ryggsäckar (köpte en ny igår) mellan mitt säte och nyss nämnda säte. Så jag sträcker ut benen framför mig och har en extra kudde i ryggen. Jag reser baklänges i en liten kupé allra längst bak i ett jättelångt snabbtåg mellan Shanghai och Peking. Vi startade för 16 minuter sedan och det  känns som att vi åker mycket fort.

I denna lilla kupé finns mitt säte som är lite som en soffa för två som jag delar med en kinesisk herre i glasögon med grå byxor och mörkblå kavaj av filtaktigt material. På andra sidan gången från oss sitter en dam med limegrön resväska i ett nästan lika lyxigt säte som de två framför oss. Dessa två säten är tomma och kommer att förbli så hela resan. Denna bakersta kupé - inte vid sidan av en gång utan verkligen längst bak eller fram beroende på körriktning - är alltså avsedd för bara fem personer men jag får känslan att vi har vår alldeles egna kvinnliga konduktör i lila uniform. De automatiska utropen i högtalarna sker först på engelska och sedan på kinesiska. Det förvånar mig lite. Jag tycker att detta är ett fantastiskt fint sätt att resa i fem och en halv timme för ca 1000 kr. 

Det är minusgrader utanför fönstret ser det ut som. Jag ser frost på åkrar och träd. Ovanför allt tät smog. I den lågt stående morgonsolen ser hela landskapet sjukt och förgiftat ut.

Precis när tåget startade gick solen upp. Strax bortanför stationen ligger flygplatsen. Mellan min tågräls och flygplatsen - som i en dal - ligger en enorm bangård där bortåt 30 st snabbtåg - helt vita lilsom mitt - stod uppställda i bredd. Bortanför dessa ser jag ett plan som just lyfter mot mig och bakom det solen som strävar uppåt på himlen. Det var en alltigenom maxad och oväntad bild. 

Mitt tåg avgick 07.10 och jag valde att ta tunnelbanan till Shanghai Hongquai Railway Station vilket innebar en 45 min trip med två byten med lång gångsträcka mellan plattformar. Så jag gick upp 5.30 här vilket är ett klockslag som jag i min jetlag inte längre kan relatera till.

Det spelar liksom inte så stor roll vad klockan är nån gång. Jag har inte sovit ihållande sen i lördags och idag är det torsdag. Jag ska flyga på jättekonstig tid från Peking till Bali natten mellan lördag och söndag. Så jag tänker att jag får sova ordentligt  när jag kommer till hotellet i Ubud på söndag. Ubud som jag och Ann såg på film igår kväll när vi slutligen fick se "Eat, Pray, Love". Filmbilderna från Bali gjorde oss inte mindre sugna på att komma dit. 

Filmen väckte grejer i oss båda värda att dela om så vi samtalade oss in i natten och mina sovtimmar krympte. Tänker att jag väl fick sova tre timmar i natt i alla fall. Det var alltså bäcksvart när jag med en ryggsäck på ryggen och en på magen tog mig ut på gatan och ner i underjorden. Framme vid tågstationen var det smogig och grå grynig. Jag gick igenom säkerhetskontrollen (här har man det överallt, väskan skannas även när du går ner i tunnelbanan - och befann mig i en gigantisk men lättförståelig avgångshall där jag snabbt fann att mitt tåg skulle gå från spår 11 och att det inte riktigt var dags att checka in (ja de hette det fast vi pratar tåg) ännu. Jag försökte hitta en kiosk att proviantera i men fann bara en kärra med lite flaskor och suspekta påsar med oklart innehåll. Det blev två drycker samt chips och snickers. Sen var det dags att checka in vilket innebar att köra sin biljett genom en spärr övervakad av män och kvinnor i kontrollfunktion för att sedan åka rulltrappa ner på perongen.

Så här sitter jag nu och har det bra och är övertrött. Jag kanske ska sova ändå. Tänkte först att jag inte kan slänga bort en tågresa genom Kina på sömn. Att jag kunde få se nåt riktigt storslaget genom fönstret. Det kanske fortfarande är möjligt men just nu är det bara grått och smog över ett landskap som är nån sorts blandning av förstad och landsbygd. Kraftledningar över åkrar. Små och låga vita hus nära rälsen och höga skorstenar med vit bolmande rök långt bak i kulissen. Växlar till soptipp i förgrunden med suddiga höghus långt borta. På andra sidan passerar vi moderna skyskrapor. Morgontrafik med bussar och bilar vid rödljus. Ett lågt husbygge i trä och tegel med män i byggarbetshjälm. 

Vi saktar in och stannar på stationen Zienjang South Station. Här byggs det för fullt. Gula lyftkranar. Oj vi startade igen efter 10 sekunder. Här skulle jag inte vilja bo. Det här landet är svårt att greppa. Vad är det här för dunkel stad med utspridda grupper av höghus/skyskrapor och flera nya på gång? Vilka bor här och vad har de för uppfattning om tillvaron mitt i denna giftiga grå luft? Vi speedar upp och jag ser en jättestor hängbro i fjärran men inte vad den hänger över. Vatten eller en dal? Det blir svårt att sova märker jag.

Gårdagen gick åt till lång förmidagssömn. Långsam start. Shopping av skor och ryggsäck samt dumplingslunch, åka tunnelbana bara för att samt 90 minuter massage med två behandlare på ett treatment center med liveljud av rinnande vatten och mycket dämpad belysning. 

Oj nu blev det mindre smog och mer natur. Höga kullar/berg med barrskog och på en topp nåt form av observatorium. Bara för att åka in i ett nytt likadant förstadsområde och börja sakta in mot stationen Nanjing South Station. 

Vi har fått jos och en påse med olika snacks i. Jag har just ätit gula små droppformade saker som smakade väldigt diffust och var spröda som wasabinötter ungefär. Jag ser stökiga bakgårdar (oj nu äter jag torkad fisk - blä) och en röd gammal lastbil. Nu har vi färdats ungefär en tredjedel av tiden och vi har liksom aldrig riktigt åkt ut ur bebyggelse. Är det så här hela sträckan? Jag vet ju inte ens hur långt det är mellan Shanghai och Peking. De vidsträckta förortslandskapen skrämmer mig lite. 

Är vi så ute nu? Mindre byaktiga samhällen med små vita hus och böljande kullar i bakgrunden. Bruna och gröna åkrar. Översvämmade åkrar. Vita kasernliknande längor. En ensam skorsten. Åker vi i 300 knyck? En isolerad gård med en ensam svartklädd kvinna som såg ut att snyta sig i handen. Det är över på en sekund. Okej nytt höghuslandskap i bakgrunden. Ett bygge av en Sphinx-kopia!!! Jättestor. Kroppen färdig men fortfarande byggnadsställningar runt huvudet. Hallå!? 

Jag får en känsla av att vi färdas spikrakt genom landskapet. Den här snabbtågssträckan kanske inte är så gammal. Hur många mil är det av spikrak banvall i betong med konstant ram av bullerskydd?