Var det så?
Per tar komandot på den lilla stranddremsan där de just stigit i land. Hur tar man sig vidare nu? Finns det en båt nu direkt? Är det någon annan som ska till samma ö? Ur folkmassan stiger stämningar av solgassets tvugna lathet blandat med uppmärksamhet riktad mot att komma med rätt båt. Den vita sanden är trång med lättklädda, solbrända och ofta både över genomsnittet vältränade och tatuerade västerlänningar. Många av dem ska ombord på samma båt som de tre och bebisen just kommit med. Tillbaka till Bali. En snabbgående båt som på insidan mer liknar en lokalbuss. En båt som svalde alla deras resväskor och ryggsäckar. Knappa två timmar tog det för den att ta dem från hamnen i Padang Bai först norrut längs kusten för att plötsligt svänga österut och sikta mot första stoppet som är en strand på Lomboks nördvästra spets. Efter ett kort uppehåll på Gili Air står nu tre vuxna och en bebis med packning på östra Gili Trawangan och undrar hur man tar sig vidare till slutdestinationen Gili Meno, som är synlig några hundra meter österut.
Efter Pers kärleksfulla förhandling med en lokal kille i blå t-shirt - fylld av mycket skratt - sitter han bara fem minuter senare med fru och barn och vän, under tak som i ett blått avlångt badkar. Farkosten liknar en halv spindel eller en sån skräddare som flyter på ytspänningen i en svensk insjö. Två tjocka vita träarmar på vardera sida sträcker sig ut och böjer sig ned mot den långa blå vattenskidan som inte har någon flytkraft men som stabiliserar båtens kropp. Föraren drar upp ankaret och drar igång den svaga lilla motorn.
Var det så att en kort stund därefter vadade Pelle och Per med resväskor lyfta över huvudet iland på Gili Menos västra strand med fötter som skavde mot koraller och skrubbades av grovkorning vit sand? Mamman med bebisen i sele på magen. Lata turister som redan har hunnit komma ner i varv efter sin egen färd till detta världens ände betraktar dem, med kalla drinkar i hand, från sina vita strandmöbler, som vore deras landstigning en filmscen.
Var det så att betalningen för den sista båtfärden avklarades i samförstånd och att väskorna lyftes över i den lilla vagnen med förspänd liten häst som liksom ett trolleritrick redan står framkörd på grusvägen intill stranden - som en konstruerad bild av det perfekta pitoreska ögonblicket? Ann satt redan i vagnen med Esther på magen medan de andra två undrade hur de skulle få plats och hur hästen skulle orka även deras vikt. Snart tynger de alla och droskföraren ner den av packning redan halvfulla vagnen som börjar skumpa norrut i en allt högre fart medan den tillsynes mycket starka lilla hästen sätter av i en imponerande trav. Var det så att hästen strax därefter gjorde halt precis efter att grusvägen börjat svänga mot nordost och just där den delade upp hotelldelen med restaurangdelen på den lilla resorten Balenta Bungalows där Ali tar emot med catch frasen "of course - it's Balenta" och visar oss till två av sex små stugor med veranda och ett rum som till större delen upptas av en stor inbyggd säng med fyra höga stolpar och tygtak.
Var det så vi hade det den 30 december?
Var det så att vi alla anlände hit samtidigt och att vi alla fick sitta på en solsäng på Balentas strand och se solen gå ner bakom Balis berg och vulkaner medan de båda sköna 20-åriga muslimska hotelkillarlirarna Ali och Jens spelade en Tracy Chapman-mix på barens musikanläggning? Var det så att Pelle - som längtade efter en ny roman att läsa - hittade en svensk krimimalroman i restaurangens lånebibliotek och att vi sedan flyttade in i en liten upphöjd hydda i restaurangen för att äta en efterlängtad middag tillagad av den kvinnliga kocken och serverad av Ali och Jens som begeistrat börjar kommunicera med bebisen. Omelett, Spegetti, Nasigoreng, Stekta bananer och Bananpannkaka radas upp på det lilla bordet och vi går till sängs i varsitt litet hus efter att ha fått tvätta av oss dagens svett, sand och salt i den kalla duschen.
Var det så?
Nej det var inte riktigt så. Men vi ordnade till vår dag så att det åtminstone slutade på detta sätt. Ilandstigningen på Gili Menos östra strand följdes av ett hårt meningsutbyte mellan Per och båtföraren som inte alls körde oss till hamnen som överennskommet utan bara släppte av oss på första bästa strand. Visst stämde hela hästdroskescenen exakt men hästen tog oss inte norrut utan till öns mitt och ett hotell som jag hade bokat och som till ett väldigt högt pris visade sig vara mycket otrevligt och dåligt skött, inte alls på stranden utan på en skräpig grusväg.
När vi vandrade längs kusten hittade vi så detta underbara Balenta där Ali visade oss runt och erbjöd oss fem nätter för under hälften av vad vi skulle betala på det hemska ställe som det nu var försent att boka av utan att behöva betala 100% för. Lärdomen är att det faktiskt går att resa med en bebis i Indonesien under hösäsong utan att boka i förväg. Väl tillbaka i närheten av skithotellet insåg vi dock att vi var på en paradisö på andra sidan jorden och att vi var tvugna att till vilket pris som helst ordna så att vi verkligen fick njuta av dessa fem dagar runt nyår. Således kastade jag mig i en hästdroska och åkte till Balenta för att säkra de två lediga stugorna medan Ann och Per under två timmars hårda förhandlingar med skithotellet i telefonkontakt med hotels.com i Sverige och hotellets ägare på Bali som redan gått hem för dagen lyckades deala till det så att vi endast behöver betala hälften av vad vi skulle ha betalt om vi bott där. Således var det bara jag som tillsammans med Ali och Tracy Chapman betraktade solnedgången. Det där med romanen var sant men Ann och Per kom med häst och vagn - som varit svår att få tag i - med all packningen strax efter mörkrets inbrott. Hungriga och ganska slut efter de hårda arbetet med avbokning. Middagen blev dock precis som beskriven.
Efter elva timmars välbehövlig sömn, frukost, solstol, fin snorkling precis utanför hotellet med många koraller och färglada fiskar samt lunch och fruktjos av mango, apelsin och banan sitter jag nu här i samma restauranghydda med en sovande Per och Esther medan Ann får massage på en solbädd. Det fläktar skönt och det man hör är lite hav, lite fågel, lite båtmotor, ibland bjällrorna från en hästdroska som kör förbi på den lilla vägen som alltså skiljer våra stugor från restaurangen på stranden och slutligen gitarrspel och sång från Ali och Jens som sjunger Jason Mraz och Bruno Mars på knacklig engelska. Jens definitivt mer musikalisk än Ali. Jag gjorde just musiken en tjänst och bad att hjälpligt få stämma deras gitarr som blivit lite ostämd i de två översta strängarna.
Min befängda tanke just nu är paradoxalt nog - precis som när jag låg i en hängmatta mellan två palmer på Zansibar 2007 - hur jag ska hinna njuta till max av detta paradis. Hur ska jag hinna bara vara och samtidigt läsa roman i skuggan, sola, få massage, dricka mer fruktjos och snorkla med sköldpaddor? Det ska nog gå bra ska jag få se. Jag skulle säga att vi nu tack vare gårdagens arrangemang befinner oss på det bästa stället att fira nyår. Solnedgången över Gili Travangan och bakom Balis berg och vulkaner. Alla fyrverkerier som kommer kunna ses från Gili T. Soluppgången över Lomboks berg och vulkan som kommer kunna ses runt hörnet. Tystnaden och lugnet. Ingenting av Balis trängsel, folkmassor, trafik och avgaser. Om ni ska åka till InIndonesien - åk till Gili Meno och bo på Balenta.
Och slutligen. Catch frasen - "of course, it's Balenta" - var inte Alis utan något som Per hittade på. Men det känns som att den stämmer - för vad man än frågar om här så säger Ali: Of course!
