onsdag 31 december 2014

Sunset Solution

Dag 19 - Nyårsafton


Var det så? 

Per tar komandot på den lilla stranddremsan där de just stigit i land. Hur tar man sig vidare nu? Finns det en båt nu direkt? Är det någon annan som ska till samma ö? Ur folkmassan stiger stämningar av solgassets tvugna lathet blandat med uppmärksamhet riktad mot att komma med rätt båt. Den vita sanden är trång med lättklädda, solbrända och ofta både över genomsnittet vältränade och tatuerade västerlänningar. Många av dem ska ombord på samma båt som de tre och bebisen just kommit med. Tillbaka till Bali. En snabbgående båt som på insidan mer liknar en lokalbuss. En båt som svalde alla deras resväskor och ryggsäckar. Knappa två timmar tog det för den att ta dem från hamnen i Padang Bai först norrut längs kusten för att plötsligt svänga österut och sikta mot första stoppet som är en strand på Lomboks nördvästra spets. Efter ett kort uppehåll på Gili Air står nu tre vuxna och en bebis med packning på östra Gili Trawangan och undrar hur man tar sig vidare till slutdestinationen Gili Meno, som är synlig några hundra meter österut.

Efter Pers kärleksfulla förhandling med en lokal kille i blå t-shirt - fylld av mycket skratt - sitter han bara fem minuter senare med fru och barn och vän, under tak som i ett blått avlångt badkar. Farkosten liknar en halv spindel eller en sån skräddare som flyter på ytspänningen i en svensk insjö. Två tjocka vita träarmar på vardera sida sträcker sig ut och böjer sig ned mot den långa blå vattenskidan som inte har någon flytkraft men som stabiliserar båtens kropp. Föraren drar upp ankaret och drar igång den svaga lilla motorn.

Var det så att en kort stund därefter vadade Pelle och Per med resväskor lyfta över huvudet iland på Gili Menos västra strand med fötter som skavde mot koraller och skrubbades av grovkorning vit sand? Mamman med bebisen i sele på magen. Lata turister som redan har hunnit komma ner i varv efter sin egen färd till detta världens ände betraktar dem, med kalla drinkar i hand, från sina vita strandmöbler, som vore deras landstigning en filmscen. 

Var det så att betalningen för den sista båtfärden avklarades i samförstånd och att väskorna lyftes över i den lilla vagnen med förspänd liten häst som liksom ett trolleritrick redan står framkörd på grusvägen intill stranden - som en konstruerad bild av det perfekta pitoreska ögonblicket? Ann satt redan i vagnen med Esther på magen medan de andra två undrade hur de skulle få plats och hur hästen skulle orka även deras vikt. Snart tynger de alla och droskföraren ner den av packning redan halvfulla vagnen som börjar skumpa norrut i en allt högre fart medan den tillsynes mycket starka lilla hästen sätter av i en imponerande trav. Var det så att hästen strax därefter gjorde halt precis efter att grusvägen börjat svänga mot nordost och just där den delade upp hotelldelen med restaurangdelen på den lilla resorten Balenta Bungalows där Ali tar emot med catch frasen "of course - it's Balenta" och visar oss till två av sex små stugor med veranda och ett rum som till större delen upptas av en stor inbyggd säng med fyra höga stolpar och tygtak. 

Var det så vi hade det den 30 december? 

Var det så att vi alla anlände hit samtidigt och att vi alla fick sitta på en solsäng på Balentas strand och se solen gå ner bakom Balis berg och vulkaner medan de båda sköna 20-åriga muslimska hotelkillarlirarna Ali och Jens spelade en Tracy Chapman-mix på barens musikanläggning? Var det så att Pelle - som längtade efter en ny roman att läsa - hittade en svensk krimimalroman i restaurangens lånebibliotek och att vi sedan flyttade in i en liten upphöjd hydda i restaurangen för att äta en efterlängtad middag tillagad av den kvinnliga kocken och serverad av Ali och Jens som begeistrat börjar kommunicera med bebisen. Omelett, Spegetti, Nasigoreng, Stekta bananer och Bananpannkaka radas upp på det lilla bordet och vi går till sängs i varsitt litet hus efter att ha fått tvätta av oss dagens svett, sand och salt i den kalla duschen.

Var det så?

Nej det var inte riktigt så. Men vi ordnade till vår dag så att det åtminstone slutade på detta sätt. Ilandstigningen på Gili Menos östra strand följdes av ett hårt meningsutbyte mellan Per och båtföraren som inte alls körde oss till hamnen som överennskommet utan bara släppte av oss på första bästa strand. Visst stämde hela hästdroskescenen exakt men hästen tog oss inte norrut utan till öns mitt och ett hotell som jag hade bokat och som till ett väldigt högt pris visade sig vara mycket otrevligt och dåligt skött, inte alls på stranden utan på en skräpig grusväg.

När vi vandrade längs kusten hittade vi så detta underbara Balenta där Ali visade oss runt och erbjöd oss fem nätter för under hälften av vad vi skulle betala på det hemska ställe som det nu var försent att boka av utan att behöva betala 100% för. Lärdomen är att det faktiskt går att resa med en bebis i Indonesien under hösäsong utan att boka i förväg. Väl tillbaka i närheten av skithotellet insåg vi dock att vi var på en paradisö på andra sidan jorden och att vi var tvugna att till vilket pris som helst ordna så att vi verkligen fick njuta av dessa fem dagar runt nyår. Således kastade jag mig i en hästdroska och åkte till Balenta för att säkra de två lediga stugorna medan Ann och Per under två timmars hårda förhandlingar med skithotellet i telefonkontakt med hotels.com i Sverige och hotellets ägare på Bali som redan gått hem för dagen lyckades deala till det så att vi endast behöver betala hälften av vad vi skulle ha betalt om vi bott där. Således var det bara jag som tillsammans med Ali och Tracy Chapman betraktade solnedgången. Det där med romanen var sant men Ann och Per kom med häst och vagn - som varit svår att få tag i - med all packningen strax efter mörkrets inbrott. Hungriga och ganska slut efter de hårda arbetet med avbokning. Middagen blev dock precis som beskriven.

Efter elva timmars välbehövlig sömn, frukost, solstol, fin snorkling precis utanför hotellet med många koraller och färglada fiskar samt lunch och fruktjos av mango, apelsin och banan sitter jag nu här i samma restauranghydda med en sovande Per och Esther medan Ann får massage på en solbädd. Det fläktar skönt och det man hör är lite hav, lite fågel, lite båtmotor, ibland bjällrorna från en hästdroska som kör förbi på den lilla vägen som alltså skiljer våra stugor från restaurangen på stranden och slutligen gitarrspel och sång från Ali och Jens som sjunger Jason Mraz och Bruno Mars på knacklig engelska. Jens definitivt mer musikalisk än Ali. Jag gjorde just musiken en tjänst och bad att hjälpligt få stämma deras gitarr som blivit lite ostämd i de två översta strängarna.

Min befängda tanke just nu är paradoxalt nog - precis som när jag låg i en hängmatta mellan två palmer på Zansibar 2007 - hur jag ska hinna njuta till max av detta paradis. Hur ska jag hinna bara vara och samtidigt läsa roman i skuggan, sola, få massage, dricka mer fruktjos och snorkla med sköldpaddor? Det ska nog gå bra ska jag få se. Jag skulle säga att vi nu tack vare gårdagens arrangemang befinner oss på det bästa stället att fira nyår. Solnedgången över Gili Travangan och bakom Balis berg och vulkaner. Alla fyrverkerier som kommer kunna ses från Gili T. Soluppgången över Lomboks berg och vulkan som kommer kunna ses runt hörnet. Tystnaden och lugnet. Ingenting av Balis trängsel, folkmassor, trafik och avgaser. Om ni ska åka till InIndonesien - åk till Gili Meno och bo på Balenta.

Och slutligen. Catch frasen - "of course, it's Balenta" - var inte Alis utan något som Per hittade på. Men det känns som att den stämmer - för vad man än frågar om här så säger Ali: Of course!


lördag 27 december 2014

Balifakta och Bamseminnen

Dag 15 - Eftermiddag

Efter en kväll med Kyle och Nicola som i natt drog norrut för att beskåda soluppgången från toppen på Balis högsta vulkan har jag idag badat i Indiska oceanen och blivit lite bränd i solen. Jag satte mig på café Smörgas och kände att det var dags att läsa på lite. Så här kommer en faktasammanfattning.

-----

Bali är en av 13.000 öar och en av 33 provinser i Indonesien. Provinserna har en folkvald ledare och är i sin tur indelade i distrikt. 6.000 av öarna är bebodda.

Bali är knappt dubbelt så stort som Gotland men här bor nästan fyra miljoner invånare. Till skillnad från övriga Indonesien är 90% av Balis invånare hinduer. 88% av Indonesiens befolkning är dock muslimer. Indonesien är med sina nästan 240 miljoner invånare världens fjärde folkrikaste och har världens största muslimska befolkning.

Indonesien gränsar till Papua Nya Guinea, Malaysia samt Östtimor och huvudstaden är Jakarta. De största öarna är Sumatra och Java som är helt indonesiska och Borneo som delas med Malaysia samt Nya Guinea som delas med Papua Nya Guinea. Andra grannländer är Australien, Singapore och Fillipinerna. Indonesien var holländsk koloni fram till 1945 och erkändes 1949.

Tvärs över sina många öar består Indonesien av distinkta etniska, språkliga och religiösa grupper där javaneserna dominerar etniskt och politiskt. I övrigt finns 300 etniska grupper och de flesta invånare har sitt lokala språk som första språk och indonesiskan som andraspråk. Indonesien har utvecklat en nationell enighet definierad av ett nationellt språk, etnisk mångfald, religiös pluralism inom den muslimska majoriteten samt en gememsam historia av kolonialism och rebelliskt uppror mot det.

Indonesien har efter Brasilien världens största biologiska mångfald till följd av det tropiska klimatet, det arkipelagiska landskapet och den stora ytan. Många stora djurarter som orangutang, elefant, noshörning och tiger är utrotningshotade.

Bali har mycket skog och många vulkaner; fortfarande aktiva. Det senaste utbrottet var 1963. Ekonomin domineras av turism vilket har gjort Bali till en av de rikaste provinserna i Indonesien. 2012 besöktes ön av tre miljoner internationella och fem miljoner inhemska turister.

Ett av två stora epos inom hinduismen är Ramayana som beskriver hur Rama och hans fru Sita i Dandakaskogen blir bortrövade av Ravana. Dessa karaktärer liksom även Hanuman, Lakshman och Bharata är centrala i det kulturella medvetandet i länder som Indien, Thailand och Indonesien. Nånting i Ubud (det kan ha varit en sorts lejondräkt som balinesiska småkillar går runt i) uppmärksammade mig på denna mytologi som jag har i mitt minne från två Bamsetidningar (nr 12 1980 och nr 1 1981) från min barndom.

"Bamse i Dandaka-skogen. Bamse blir tillfångatagen av trollkarlen Ravana. Lille Skutt och Skalman får dock hjälp av Hanuman och Garuda och kan ta sig till prins Rama och prinsessan Sita... Rama skjuter in husmusen med en pil och sen pilar doppade i dunderhonung. Det gör susen och Bamse och vännerna kan återvända till sköna dagar på Bali innan det är dags att åka hem".

Det finns också en gata i Ubud som heter Jalan Hanuman.

Bali ligger direkt cirka tre kilometer öster om det stora Java och är den västligaste ön i ögruppen Små Sundaöarna som sträcker sig österut mot Timor. Nästa ö österut är Lombok och det är dit vi beger oss på tisdag för de sista fem dagarna på min vistelse här söder om ekvatorn. Strax utanför Lomboks nordvästra sida ligger en liten skärgård med tre små öar - Giliöarna; Gili Trawangan, Gili Meno och Gili Air. Vi ska bo på den minsta som är Meno och där finns bara cirka 500 bosatta och inga bilar eller mopeder. Man tar sig runt på cykel eller med häst och vagn. Giliöarna är populära för dykning och snorkling tack vare ett överflöd av djurliv och vackra korallrev.

-----

Nu ska jag satsa på en powerwalk längs strandpromenaden innan middag nånstans framåt kvällen.






fredag 26 december 2014

Apor, Angst och Arabica

Dag 14 - Annandagen

Min juldag var fantastisk - fram till dess att jag började känna mig hängig. Jag lämnade Ann, Per och Ester redan efter en tidig middag och gick tillbaka till hotellet och direkt och lade mig. Jag vet inte vad det var men kanske överhettning eller solfrossa. Jag kände också en stor del inre smärta, sorg och saknad. Jag har nog ännu inte förstått hur jag bara kan umgås med de känslorna - utan att känna att jag måste "förstå" dem, gräva i dem eller finna ett utlopp för dem i t.ex. gråt. Jag vill lära mig acceptera att jag inte gråter just nu och att dessa känslor är en del av mig - en ständig följeslagare om man så vill - och att det är helt ok och inget jag behöver kämpa emot. Tänker också att det måste vara lättare att njuta av livets alla glädjeämnen om man släpper taget om smärtan och låter den bara vara där.

-----

Kl 09.00

Just nu sitter jag vid receptionen på mitt hotell.(Utomhus som allting annat här. Förutom hotellrummen så finns det liksom ingenting här som är riktigt inomhus. Under tak ja - innanför väggar nej). Klockan är nio och jag väntar på att Ann, Per och Esther kommer i en taxi som ska ta oss först till risfält för en promenad och sedan ner till Sanur vid kusten där vi nu ska bo fyra nätter. 

Jag tror att just detta att jag lämnar Buccu View och Ubud triggar mina känslor som jag skriver om ovan. Som det alltid har varit för mig med separation. Jag känner också på saknad av Nicola och Kyle vilket får mig att tänka att jag har väldigt lätt att knyta an till vissa människor men inte så lätt att släppa taget. Vi kanske ses ikväll i Sanur innan de drar norrut i morgon. 

-----

Kl 10.25

Nu sitter vi mitt i vår risfältspaus i nåt så enormt vackert landskap att jag inte vet hur jag ska ta in det. Vi är under ett litet tak på ett café precis vid vägen och ovanför en liten dal med odlingsterasser där jag just tagit en liten promenad medan Ann och Per suttit här på caféet med Mangojos och annananspannkaka med en Esther som inte vill somna. Värmen just nu är helt galet tryckande och svetten sprutar fram i mitt ansikte. Lite för varmt faktiskt så nu ska vi rulla igen. 

Nu är vi tillbaka i bilen. Ceking Tegalallan är namnet på denna denna by säger vår chaufför som själv heter Wayan.

------

Kl 11.30

Tillbaka i bilen igen efter ytterligare en timme. Precis i tid innan dagens rejäla regnskur som just nu vräker ner över vägen. Vår chufför frågade om vi ville stanna på en utställning hos en producent av kaffe, tee, choklad och andra produkter. Det handlade bland annat om hur man gör det mycket speciella Luwak-kaffet. Mycket dyrt kaffe. Våran guide (också detta en 18-åring vid namn Njoman - är det ett vanligt namn eller är det "Newman", ett engelskt namn som de tar för enkelhets skull när de möter turister?) var mycket bra på engelska och när vi sa att vi var från "Swedia" så berättade han att hans favoritspelare var Zlatan Ibrahimovic. 

Njoman gav oss en mycket fin tur i en slags kryddträdgård ovanför en odlingsdal där vi fick se allt från kaffeplantor som t.ex Arabica till ginseng, annannas, vanilj och citrongräs med mycker mer. Vi blev visade burar med det speciella kattdjuret Luwak som är en del i processen. De luktar sig till de finaste bönorna och sväljer dem hela. Sen låter man spillningen torka i solen i en vecka. Därefter tvättas och skalas bönorna för att  tvättas ytterligare en gång. Allt görs för hand. Efter det separeras manliga små runda bönor från kvinnliga större jordnötsformade. De kvinnliga kan sås för att bli nya plantor men används också i en mix med de manliga för att runda av styrkan i smaken. De manliga bönorna är alltså kraftigare i aromen. Vidare rostas kaffebönorna i en aluminiumskål över en vedeldad lerugn i 45 minuter. Slutligen mals de i en stor mortel och silas till pulver.

Under hela denna tur tänkte jag mycket på min bror som är trädgårdsmästare. Han hade gillat det här mycket. 

Vi fick också se alla kryddor och frukter som de gör örttee av; Mangostan, Rosella, Ginseng, Ingefära medmera och där låg också denna oranga rotfrukt som jag blev behandlad med i söndags och som heter Turmeric.

Sen fick vi en gratis provsmakning av 14 st teer och kaffeblandningar som görs på vanligt Arabicakaffe och där mina favoriter var Kokoskaffe och Ingefärskaffe. För provsmakning av Luwak fick vi dock betala 50.000 (30 kr) och det är ett fantastiskt kaffe. Vi drack det svart och jag sötade med lite palmsocker. Det är otroligt smakrikt utan någon som helst beskhet.

Jag dricksade Njoman 20.000 vilket gjorde honom mycket förvånad (han var ju så otroligt bra på engelska och en kompetent och pepedagogisk guide) och sen var det dags för shoppen. Jag kunde inte motstå att handla vid detta unika tillfälle och köpte 60 g Luwakkaffe, kokkoskaffe, ingefärskaffe, mangostantee, ingefärstee, vaniljchoklad, rökelse och massageolja. Det gick på en miljon (dryga 600 kr).

Det här var en helt fantastisk upplevelse för oss alla och vi har sammanfört våra handflator flera gånger mot Njoman och sagt det balinesiska "Suksma" som betyder tack.

-----

Jag tackar Gud för denna upplevelserika färd som jag är på. Det här är verkligen mitt livs resa. Jag har inte rest på det här sättet förut. Mitt liv har handlat om annat. Om det är guds vilja med mitt liv så hoppas jag få göra många sådana här resor i framtiden. 

-----

Gårdagens juldag bjöd på en vacker förmiddagspromenad i det vackra Ubud uppe på vår gata Jalan Bisma och ner till apskogen där vi för ringa 20 kr per person fick ett fint möte med aporna. Jag köpte bananer och blev direkt omringad av ett gäng apor som ställde sig på bakbenen och sträckte ut händerna och grabbade bananas och en klättrade till och med upp och satte sig på min axel. Det var häftigt.

Ubuds marknad besöktes återigen vilket är en fantastisk visuell upplevelse med allt färgstarkt och formrikt som erbjuds av kläder, tyger, skulpturer, träsniderier, porslin och konst. Denna gång blev jag lockad att köpa fem små vackra musikinstrument som jag kan använda i min barndansundervisning.

------

Kl 16.00

Nu sitter vi på café Smörgås på gatan närmast stranden i Sanur efter att ha checkat in på våra respektive hotell samt ha ätit lunch på en japansk restaurang som var ganska fancy bara för att hitta AC så Esther kunde bli nedkyld. Där inne luktade det så starkt av syntetisk jasmindoft att man var nära att storkna. Vi har blivit överraskade av ännu ett galet regnväder och därför fått slå oss ned här och således ännu inte sett havet. Ann och jag har båda fått våra lokalsinnen vridna 180 grader och tror därför att havet är på andra sidan av gatan än det är och så kommer det nog förbli tills regnet slutar och vi kan se havet. Här på Smörgås har vi precis fått in vår dryck och jag har mitt livs första Avocadomilkshake framför mig. Detta café ägs av svenske Johan som är min vän Viktors morbror. Men han är inte här just nu. Vi äter en morotskaka och en chokladcheeskake som båda är himmelska.

Mitt hotell här i Sanur kändes väldigt fräscht och modernt och heter Villa Sara Sanur. Vad resten av dagen har att erbjuda har jag ingen aning om. Mycket beror på om regnet fortsätter eller slutar. Återstår att visa lite bilder från igår och idag...












tisdag 23 december 2014

Badar med Britter

Dag 12 - Julaftons Förmiddag

Jag ligger ensam vid poolen här på "Buccu View Bungalows" på julaftons förmiddag. Från och med i dag ska det vara fullbokat här i de 11 husen men det är bara jag som vill bada tydligen. När solen kommer fram bakom molnen blir det stekhett och jag går ner i poolen för att svalka mig. När den går i moln igen går jag upp till solbädden och skriver. Just nu kom jag upp från att ha arrangerat en handduk på poolkanten just där det finns en barstol under vattnet. Så jag har kunnat sittligga där på stolen med huvudet på handduken, halva kroppen under vattnet och halva i solen. Att känna solens värme mot huvudet och vattnets svalka mot huden, höra sång från fåglar och cikador och den högljudda forsen som ligger dold nånstans nere i den solbelysta djungeldalen som jag kan blicka ner i från poolkanten; det är en bra övning i sinnlighet. 

-----

Jag har idag halva semestern framför mig och halva bakom mig. Kyle och Nicola åker vidare till Sanur idag och Per och Ann kommer hit till Ubud från Seminiak. Jag tog mod till mig i måndags eftermiddag och knackade på hos britterna och frågade om de hade lust att äta middag ihop. De ville gärna det och efter att vi alla tre hade varit på massage sågs vi och vandrade ner till en av de mer kommersiella bygatorna. Det visade sig att de inte var några stora konsumenter av alkohol och jag berättade att jag inte dricker alls. Så vi pratade om det och annat och har sedan dess - hela den kvällen, igår vid frukosten, elefantutflykt på eftermiddagen och middag på kvällen - haft intressanta, ärliga och meningsfulla konversationer. 

Jag har använt min hjärnkapacitet för att kommunicera på brittisk engelska så mycket senaste två dygnen att jag igår kväll och i morse tänkte på brittisk engelska och fick lov att be till Gud med talade ord för att inte också be på brittisk engelska.

På måndagskvällen kom vi tillbaka till hotellet klockan 22.00 och det var stjärnklart. Här vid ekvatorn står Orion rakt upp på himlen. Det var fortfarande varmt och klibbigt och vi bestämde oss för att nattbada. Det är inte varje måndagskväll som du simmar på rygg i en ljummen pool under en stjärnklar himmel tillsammans med två britter i sena tjugoårsåldern. 

Nicola jobbar med döva barn i brittiska skolan och Kyle är en mycket ung och outbildad företagschef i teknikbranschen och har tagit sig fram trots dyslexi och adhd (slutade skolan vid 16) genom social kompetens, energi, ambition och talang.

Igår åkte vi till en elefantpark där vi fick mata och rida på elefanter. Jag kunde dock inte riktigt njuta av den upplevelsen. Det kan ha varit för att det spöregnade precis innan och duggregnade under ritten eller för att jag tyckte synd om djuren men det hade också att göra med att jag återigen hade gått in i stress och rastlöshet.

-----

Jag upplever just nu att jag är här på Bali för att lära mig och upptäcka saker om mig själv. Nånstans så börjar känslor av sorg och inre smärta sippra fram tror jag. Jag tror det betyder att jag ska försöka att bara vara från och med nu. Alltså: inte ta yogaklasser, inte gå surfingkurs, inte shoppa, inte obsessa runt träning och min kropp och inte äta en massa. 

Jag känner mig överväldigad av upplevelser och hade en dag igår när jag på morgonen bad om att kunna relatera till Kyle och Nicola på ett balanserat sätt men där jag till stor del förlorade mig själv och anpassade mig till dem utan att lyssna till mina egna behov av långsamhet och eftertanke. Det ledde till att jag plötsligt utan att fatta att det var dit vi åkte befann mig på en elefantpark där vi betalade ganska mycket för att få mata och rida på elefanter. Det var ju egentligen en fantastisk möjlighet och skulle kanske ha kunnat vara en genuin upplevelse men jag kände mig stressad och kunde inte riktigt njuta. 

Samma sak var det när jag gick på marknaden och köpte två byxor och en linneskjorta som var exakt sådana som jag såg framför mig att jag skulle kunna köpa här. Idag kan jag verkligen glädjas åt och njuta av att jag har dem. Men igår kännde jag mig bara stressad och orolig inför en situation med prutning och inte ha möjlighet att riktigt ta ett genomtänkt beslut. 

Jag tror mina drag av asberger (självdiagnos) gjorde sig ordentligt synliga igår. Jag accepterar dem helt och fullt och inser att jag kan vara kärleksfull och omhändertagande mot mig själv genom att lägga mera luft i systemet - alltså ha pauser mellan dagens olika aktiviteter - samt leva mera eftertänksamt, långsamt och mindre impulsivt.

-----

Om några timmar är det morgon hos er i Sverige och dags att gå upp och kanske äta lite risgrynsgröt och en skinkmacka. Jag ska gå och hämta mango, banan, lychefrukt, yoghurt och guavajos och äta en lätt lunch vid poolen. Snart kommer Ann och Per. Deras hotell ligger fem minuters promenad från mitt.

(Nu kom just en av hotellets hundar och åt upp den mat som hotellpersonalen offrat till guden)

Bilderna nedan visar min stund vid poolen just nu, elefantmatning och min hotellfrukost igår (ananaspannkaka) med utsikt mot min bungalow.








söndag 21 december 2014

Pang i Paradiset

Dag 10 - Lunch



Jag känner mig väldigt stärkt av programmet och Gud. Jag har mina 11 verktyg och jag studerar texter om steg 12 - om hur jag genom att använda dessa verktyg i alla situationer och områden i livet och genom att sprida budskapet till andra helt kan leva genom programmet varje dag. 

Kontakten med andra i programmet genom dagliga programsamtal via internettelefoni och genom mina sponsirers otroligt inspirerande dagliga delningar via e-mail ger mig närvaro och balans. Men jag känner också på denna semester en mycket större närhet till att stanna upp mitt under dagen - samla mig - be - hitta balans och styrka.

-----

Wow - en av mina snälla och fina balanesiska hotellkillar, Njoan senior, kom just och gjorde nån liten ceremoni vid poolen. Han lade ut nåt som jag tror var ett löv, hukade sig och gjorde ceremoniella handrörelser ovanför det. 

Nu åskar det här långt borta hör jag. Jag såg även blixtrar i samma riktning i natt. Nordöst tror jag vilket borde vara innåt landet uppåt bergen. Eller så är det mer österut över Indiska Oceanen. Nu när solen går i moln är temperaturen kl 12.15 mycket behaglig. När solen kommer fram blir det stekhett och poolen ger underbar svalka. Jag är helt ensam vid poolen och blickar ut över samma djungeldal som jag ser från min terass och mitt sovrum på övervåningen i min alldeles egna Bungalow.

-----

Men jag lär mig saker om mig själv också. Jag märker vad som händer när jag låter rastlöshet och självrådighet ta över och inte lyssnar på Guds inspiration. Det går snett och jag börjar harma på omvärlden. Som ett litet barn: Dumma stolen!

Exempel: Igår kom jag till mitt hotell i byn Ubud som ligger 40 km norr om flygplatsen. Klockan hann bli 18.30 (tre timmar efter landning) för chauffören hittade inte. Det var ok. Han bad om ursäkt men jag hade redan förlåtit honom trots att jag var supertrött och hungrig. Jag tog mig ut för att äta middag precis vid solnedgången och det blev helt mörkt på en gång. Jag fann min väg fram på den ganska långa avtagsvägen till mitt hotell upp till Jalan Bisma Street som är en lite avskild gata eller mer en väg i byn med avsevärd mindre trafik och kommers än i allra mest centrala Ubud. Mycket lugnare. Jätteskönt. I mörkret kunde jag ändå se en hel massa Spa'n och mysiga restauranger vid sidan om vägen. Jag valde Café des Artistes med unga balinesiska män och kvinnor i gula dräkter som serverade. Jag beställde en kokosnötmilkshake och jag tror det heter Miogoräng. Som Nasigoreng men med äggnudlar istället för ris. Allt var jättegott och jag satt ute i mörkret vid ett bord bara upplyst av två tända ljus. Vid det här laget var det 24 h sen Shane släppte av mig på Pekings flygplats och alltså - efter ett dygn av resande - en väldig massa mil sydsydväst till Kuala Lumpur och sedan 200 mil i rak sydöstlig riktning (där vi passerade ekvatorn) till Bali - första gången jag kunde sitta ner och slappna av. 

Så jag hör en röst inom mig som säger: det här räcker för i kväll. Ät din middag och gå sen tillbaka till hotellet och packa upp i lugn och ro och ha en lugn kväll. Kanske ett kvällsdopp i poolen. Resten av byn har du fyra dagar på dig att utforska. 

Men innan jag visste ordet av hade rastlösheten dragit in över mig och jag undrade varför det tog så "lång" tid innan någon frågade om jag ville betala. Sen gav jag mig iväg i den klibbiga kvällsluften och ner i kommersen. Jag skulle bara helt enkelt få överblick på hela byn redan första kvällen. Jag köpte deo och solskyddsspray vilket var bra och jag hittade ganska fort till caféet där det är ett SLAA-möte i morgon. 

(Fantastiskt att just mitt program har två möten i veckan här i lilla Ubud.) 

Men sen gav jag mig fan på att också hitta The Yoga Barn som jag hade tänkt ta klasser på denna vecka. Det visade sig vara långt bort och när jag kom till rätt gata så var det svårt att hitta och alla pekade olika och otydligt och jag var vid det här laget både stressad och irriterad. 

Fråga 1 - Vems är felet?
Fråga 2 - Är det någon som känner igen detta scenario från ett tidigare blogginlägg?

Min rastlöshet i kombination med kontrollbehov och övertro på min egen förmåga hade separerat mig från medveten närvaro och sinnesro och jag mådde inte alls bra längre. Efter att jag hittat Yoga Barn och var på väg hem kom så ett bryskt uppvaknande. Jag väljer att se det som Guds sätt att säga HALLÅ, STOPP! när den stilla inre rösten inte funkade. Därför är jag också idag tryggt förvissad om att det inte hade kunnat gått värre än det gick även om jag igår var mycket tacksam för att det inte gjorde det. 

(För tekniskt sätt hade mitt ben kunnat bli krossat eller brutet eller jag hade kunnat ha blivit fast under gatan utan att någon hade hört mina rop på hjälp.)

Det som hände var att jag gick på trottoaren som är liksom upphöjd över gatan en meter eller så. Byggd av stora vertikala och horisontella stenblock. Jag tror det fungerar som kloak men liksom bredvid vägen istället för under. När jag gick där sa det plötsligt bara poff och mitt högra ben bara försvann och jag minns inte riktigt men jag började skrika och två kvinnor kom springande mot mig och plötsligt kände jag en mans händer på mina axlar. Kvinnorna var västerlänningar och mannen balines. Allting gick nog väldigt fort men jag fick en rejäl chock. Det var därför jag skrek så högt och primalt tror jag eller om det var för den första smärtan som chocken tog bort väldigt fort. Eller rädsla. Men det är väl också därför jag inte minns så väl. Det som hände var i alla fall att ett av dessa horisontella stenblock var löst på nåt sätt förutom i mitten så om man klev på sidan av det blev det som att kliva på en fall-lucka. Så jag tog ett steg med höger och stenblocket flippade 90 grader och jag fattar inte vad som hände med vänsterbenet men det var kvar i marknivå. Stenblocket stannade i vertikalt läge. 

(Vad hade hänt om stenblocket hade flippat vidare och krossat mitt ben? Eller om hela jag hade fallit ner i hålet?)

Personerna hjälpte mig upp ur hålet och jag förtod snabbt att inget var brutet. Kvinnorna frågade om jag hade nära till mitt hotell och jag sa nej och de sa åt mig att ta en taxi. Så gjorde jag. Framme vid hotellet tog Njoan junior och Njoan senior hand om mig. Junior tvättade mitt ben med vatten och kompresser och Senior (också ung men kanske tio år äldre än junior som är 18) gick iväg och grävde upp en balinesisk rotfrukt - ingen stark doft men ser ut som orange ingefära - och kom tillbaka och sa att det var balinesisk medecin och han skalade av små bitar och baddade mina skrubbsår med vilket - som jag i dagsljuset i morse märkte - färgade min hud starkt gul runt höger knä. Njoan senior erbjöd sig idag att ge mig ännu en runda med denna medecin.

-----

Balinesiska män och kvinnor är de vackraste människor jag har sett. De vackra yttre kombinerat med att de är hinduister (hinduer?) och verkar vara fridfulla på insidan gör dem till väldigt gemytliga att vara nära. 

-----

Så idag är första dagen på min semester när jag tar det mycket lugnt. Jag åt hotellfrukost strax efter åtta och träffade då ett brittiskt par som heter Kyle och Nicola. De var trevliga. Får se om de kommer hit till poolen sen eller om vi kanske kan gå ut och äta middag ihop. Men nu måste jag ta mitt lårkakeömma och knäsmällsömma ben och pallra mig upp till gatan för att hitta en lunchrestaurang.

-----

Jag tog ut en och en halv miljon i indonesisk valuta igår. Jag har räknat ut att 1000 indonesiska kan räknas som 65 öre i svenska. Jag åt således middag för 90.000 igår och dricksade 10.000. Sisådär en 70 kr alltsomallt. Och då kostade milkshaken nästan hälften av detta. 

Jag märkte nu att Njoan lagt ut ett likadant blad vid min terass så jag antar att både poolen och min...







...bungalow nu är välsignade.

På bilderna kan ni se min bungalow, min terass, poolem och utsikten.

lördag 20 december 2014

Muren, Mathimel och Motorcyklar

Dag 8 - Sen kväll/natt

Jag sitter på Pekings flygplats och har ca tre timmar till boarding. Jag har redan varit här i en och en halv timme. Jag är uppe i varv och vill komma ner. Jag gick in i superintensitet efter att jag packat om mina väskor och bytt om från vinterkläder till sommarkläder. Jag satte på mig lurar och började gå omkring på den här enorma flygplatsen. Fick värsta superfrihetskicken och kände mig jäkligt levande men började må dåligt och känna mig separerad fort. Hög andning och tryck över bröstet. Intensitet är helt enkelt inget för mig längre.

-----

Dagen började med en morgonpromenad på "min" gata i Peking där jag köpte en latte på hörnet och sedan nötter och bananer som matsäck för dagen. Det var härligt att känna den genuina Pekingpulsen då ingen annan än jag var turist och många var ute och rörde på sig i morgonärenden. Jag har fått ett väldigt gott intryck av kineser. Mycket trevliga och vackra människor. Och många. 

Efter att jag checkat ut från hotellet åt jag dumplings igen som frukostlunch och jag märkte plötsligt att de hade en världskarta där och de kände igen mig idag och bad mig peka ut var jag kom ifrån. Sen kom Shane och plockade upp mig och vi åkte mot muren. Många kineser har engelska namn vid sidan om sitt kinesiska. Shane och jag har idag åkt bil tillsammans i sammanlagt fyra timmar så vi har pratat mycket. Han är 34 år men jag skulle ha gissat 10 år äldre minst på utseendet. Han har jobbat som turistguide i nio år efter att ha studerat engelsk litteratur på universitetet. Hans dröm är att bli reseledare så att han kan få guida kinesiska turister utomlands. Men just nu har myndigheterna stängt alla möjligheter att ta en sån examen och ingen vet varför. Att ta den examem innebär att man själv studerar tre böcker med fakta om 130 länder och sen blir man prövad på det och på engelska språket. 

Shane har en fru som är ingenjör. Hon designar maskiner i ett digitalt ritprogram. De har en son som är tre år. Bådas föräldrar är redan pensionärer. Kvinnor går vid 50-55 och män 60-65 om de inte har haft ett giftigt jobb som Shanes pappa som jobbat med kol. Då går man tidigare. Shanes föräldrar tar hand om sonen på dagarna och sina egna föräldrar som lever och är 80 år. Den generationen är analfabeter. Shane och hans familj bor i en lägenhet mellan den femte och sjätte ringlinjen i östra Peking. Lägenheten har stigit tre gånger i värde sen de köpte den. 

Jag är så tacksam till Shane. För 1400 RMB (ca 1600 kr) har han ordnat så att jag blev hämtad på stationen och körd till hotellet i torsdags och idag har han varit min privata guide och chufför mellan kl 11.00 och 20.40. Biljetter till kinesiska muren med stollift upp och rodelbana ner, biljetter till akrobatikshowen och bensin ingick i priset och han har alltså kört fram och tillbaka till muren vilket är tre timmar och sen till showen vidare till en restaurang som jag efterfrågade och slutligen ut till flygplatsen. Helt fantastiskt prisvärt, upplevelserikt, lärorikt och trevligt. Vilken dag!

Muren är svår att beskriva. Det här är alltså ett byggnadsverk som började byggas 221 f.Kr. och som färdigställdes på 1600-talet. Det är Kinas längsta drake. Drakar är viktiga i Kina. De symboliserar kejsaren. Längst i öster når muren havet och där finns ett torn under vattnet. Det är drakens huvud. Den dricker. Muren har en huvdsträckning och många förgreningar. Huvudsträcknkningen är 8800 km lång. Den går över höga berg och är gjord med tunga stenblock som släpats upp av människor. Det går inte att förstå storleken och omfattningen av det hela när jag får komma upp och se en restaurerad sträcka på tre och en halv kilometer. Shane och jag promenerar en halv kilometer efter att ha åkt upp med stollift och sen tillbaka samma väg på muren och slutligen ner med hjälp av en sorts rodelbana med små kälkar på hjul med handbroms. Jättekul men tyvärr saktåkande personer framför så vi var tvugna att bromsa på slutet. Vi hade toppenväder där uppe. Nästan vindstilla, sol och nollgradigt. Det var så vackert, oerhört och hänförande att jag saknar ord. Det måste nog upplevas i verkligheten. 

Idag har jag haft två (och en halv) storslagna upplevelser som jag fått lov att ta in utan en vän att dela den med. Det är lite frustrerande! Muren var helt klart en av de mest fantastiska upplevelserna i mitt liv. Sen på kvällen var jag på en japansk restaurang som jag fått rekommenderad av en vän. Det var som om jag hade dött och kommit till Sushi-himlen. De godaste rullar jag nånsin ätit. Jag var tvungen att beställa en andra portion men bad att få halva i låda för att ge till Shane i present.

-----

Alltså jag hade ju kommit ner i ro med hjälp av mailkonversationer med mina sponsirer, samtal med en vän i programmet och skrivande på bloggen men sen kom jag fram i incheckningen och de kunde först inte hitta mig. Sen gick det fort! Jag har stolsnr K och det innebär att det är ett stort flygplan! Det visade sig också att jag skannade min biljett, åkte rulltrappa och sen steg ombord på ett förarlöst tåg som tog mig och andra från del C av Terminal 3 via del D till del E där jag just nu blir granskad av gränspolisen. Det gick bra! Nu väntar säkerhetskontrollen!  

Amen jag blir helt galen på det här! Nu kommer jag ut i ännu en jättestor - alltså enorm - byggnad som alltså är avgångshall E på terminal 3. Jag kan inte hålla mig lugn. Jag älskar terminaler!!!! Vi snackar alltså tre terminaler där min terminal har fyra avgångshallar och min avgångshall har 62 gater. När slutar det här landet imponera i storkek?

Nu verkar det som att min flight är försenad från 01.30 till 02.20 så jag kommer att ha varit här på flygplatsen i minst sex timmar när vi lyfter.

-----

Men för att avsluta det här inlägget så är det så att jag kännde att det hade varit trevligt att få dela denna storslagna dag med någon. Njuta dessa upplevelser tillsammans. Men jag duger mycket bra som sällskap åt mig själv. Dock hade det varit bra att få kommentera allt som jag kunnat bidra med i inramningen av akrobatikshowen (som egentligen hade sån stor potential) - slarv i allt från musikläggning, ljussättning, koreografi, synkronisering och dramaturgi - med någon och fått hålla någon i handen i slutnumret: "Motorcykel inne i perforerad metallglob". Det börjar med en person och cykel och redan då är jag rädd för en olycka när han axar upp och kör looping efter looping. Men när de släpper in en andra person och motorcykel tänker jag att det blir krock och explosion! Båda förarnas dräkter och cyklar har ljusrigg på sig i olila färger som blixtrar förbi inne i globen. Men tro det eller ej! Detta ska inte sluta förrän de slutligen är åtta motorcyklar som kör i hög fart i två nivåer inne i denna lilla glob. Helt galet!

------

Nu ska jag lämna det här landet där allt är stort och mäktigt och bege mig till en liten by på en liten ö i Indonesien. 





Mah Yong och motion

Dag 7 - Kväll

Jag är helt slut i kroppen. Har nog gått 1.5 mil idag. Jag är på mitt hotellrum och ska sova tidigt. Den här staden är så stor. Shane berättar att avenyn eller paradgatan som går från öst till väst och passerar Himmelska Fridens torg precis i mitten är 5 mil lång. Runt center går sex stycken ringleder. Den innersta går bara just runt den förbjudna staden och är väl kanske 5 km. Men den yttersta är 200 km. Det är ju som från Stockholm till Örebro!!! Man planerar en sjunde ring som ska bli 900 km. Helt galet!

Jag fick också veta igår av en ung kinesisk student som gärna ville prata engelska - vilket gjorde att vi slog följe en stund på min första promenad - att den järnväg jag färdades på igår färdigställdes för bara två år sedan, att sträckan är 1500 km och att tågen går i 350 km i timmen.

Jag fick inse detta med stadens storlek rätt bryskt igår när jag ensam och trött på mitt hotellrum bestämde mig för att gå till ett 12-stegsmöte. Trots att det på kartan såg ut som att mötet var i närheten av mitt hotell var det jättelångt bort. Gick ca fem km. Det tog över en timme och det var svårt att hitta. Jag letade i 30 minuter till efter att jag hittat den mörka gatan. Man har inte så mycket gatubelysning här på smågator. Det visade sig slutligen ligga på 23e våningen i ett av fyra höghus innanför en avspärrning med vakt. Jag tror Gud hjälpte mig hitta för det var ju helt klart jättesvårt. Hela mötet var på kinesiska men en kille gjorde service som tolk så alla delningar pausades för min skull med jämna mellanrum liksom min delning på engelska som översattes till kinesiska. Jag hann inte äta innan och sen var det så sent att jag åt på Mc Donalds och hade svårt att få taxi efter det. I ingången till Mc Donalds satt ett gäng som såg ganska lodiga ut och spelade Mah Yong -det kinesiska sällskapsspel som min familj spelat en del i min barndom.

Jag kom till hotellet och kände lite harm mot Peking. Det hade varit mörkt och mulet, grått och främmande och svårt att få överblick hela dagen. Men jag kom i balans genom meditation. Sov sen 9 timmar vilket var fantastiskt skönt. Gick upp och harmade på hotellfrukosten som jag tydligen skulle betala extra för och som var dålig. Men sen kom jag ut i ett strålande väder och har nu sett de turistigaste delarna av innersta city i strålande sol och i bitande kall blåst. Jingan Park (där jag redan gick igår men inte kunde se utsikten) som är ett högt berg mitt i stan där jag nu både fick se motionerande kineser och också ett panorama av hela denna gigantiska stad. Sen en ganska lång promenad till Himmelska fridens torg inramat av regerings- och riksdagsbyggnader samt Tianan'men Tower med en bild på Mao. På promenaden fram dit hann jag lyssna igenom de senaste albumen med både Kent och Mando Diao vilket gav en fin ljudkuliss. Efter det har jag vandrat utan musik och lyssnat på staden. Genom tornet in i Förbjudna staden och där hade jag säkert kunnat en gå längre stund men kyla och trötthet förhindrade det. Norra utgången från Förbjudna staden vätter mot Hutongerna där jag bor så det gick fort att komma tillbaka och jag åt lunch på ett kinesiskt lokalt lunchställe en liten bit bort från hotellet på andra sidan den smala gatan. En talrik jättegoda dumplings för typ 10 kr. Jag har sen på eftermiddagen varit i en park norrut som är ett tempel. Det var kul att titta mer på motionerande kineser i denna park liksom i Jinganparken. Det är alltid de äldre som motionerar. Det som har tillkommit är

1. kvinnor och män som gör nån sorts lättviktig aerobicsdans eller marscherar på led med specifika armrörelser
2. tre kvinnor som står i en liten cirkel och kickar en ekorrsvans med tyngd mellan sig med hjälp av knän och fötter
3. kvinnor som spelar nåt sorts krocket
4. en man som håller sig ett räcke och gör benswingar över 90 grader.
5. Män som leker med en sorts diskus med en pluggg mellan vilka de kan tvinna in ett snöre som sitter fast i två pinnar. Med snöret sätter de ihång en rotation i diskusen. De utför sen en sorts luftakrobatik med diskusen som i sin mycket höga rotation ger i från sig ett starkt surrande ljud. Hypnotiserande, hänförande och häftigt. 

Men i övrigt är jag efter den förbjudna staden väldigt trött på parker och tempel med dessa eviga gamla dynastibyggnader i rödmålat trä med utsvängda tegeltak. Jag ser dock mycket fram emot att åka till kinesiska muren i morgon och hoppas det blir lika bra väder då som idag. Shane -som alltså är min kinesiska guide och chaufför och som i torsdags mötte mig vid tåget med en skylt med mitt namn på och körde mog till hotellet - kommer och hämtar mig kl 11.00 i morgon förmiddag. Det tar 1.5h till muren.

Den här staden är inte alls så västerländsk som Shanghai. Det enda västerländska är den italienska kafėkedjan Costa, Mc Donalds och KFC. Men även dessa duggar väldigt glest. Vad det dock duggar tätt om är offentliga toaletter i husen längs alla gator. Ungefär var 100e meter. Man har också väldigt tydliga och informativa utrop på engelska inför varje station i tunnelbanan. 


Bortanför bullerskyddet


Jag kan inte komma åt bloggen här i Kina. Det gick i Shanghai med Ann och Pers VPN-tunnel till Hong Kong men nu när jag är på hotellets Wifi i Peking så är det block. Så detta kommer inte läggas upp på bloggen förrän på Bali.

Dag 6 - Morgon

Jag reser. Bekvämt. Per har köpt denna tågbiljett till mig. Jag vet inte om det skulle behövts en prisklass till för att hamna i sätet framför mig. Det ser lite ut som ett sånt flygsäte man har i allra dyraste klassen. Som ser ut att nästan kunna bli en säng. Själv har jag liksom byggt en säng genom att pressa ner mina ryggsäckar (köpte en ny igår) mellan mitt säte och nyss nämnda säte. Så jag sträcker ut benen framför mig och har en extra kudde i ryggen. Jag reser baklänges i en liten kupé allra längst bak i ett jättelångt snabbtåg mellan Shanghai och Peking. Vi startade för 16 minuter sedan och det  känns som att vi åker mycket fort.
I denna lilla kupé finns mitt säte som är lite som en soffa för två som jag delar med en kinesisk herre i glasögon med grå byxor och mörkblå kavaj av filtaktigt material. På andra sidan gången från oss sitter en dam med limegrön resväska i ett nästan lika lyxigt säte som de två framför oss. Dessa två säten är tomma och kommer att förbli så hela resan. Denna bakersta kupé - inte vid sidan av en gång utan verkligen längst bak eller fram beroende på körriktning - är alltså avsedd för bara fem personer men jag får känslan att vi har vår alldeles egna kvinnliga konduktör i lila uniform. De automatiska utropen i högtalarna sker först på engelska och sedan på kinesiska. Det förvånar mig lite. Jag tycker att detta är ett fantastiskt fint sätt att resa i fem och en halv timme för ca 1000 kr. 

Det är minusgrader utanför fönstret ser det ut som. Jag ser frost på åkrar och träd. Ovanför allt tät smog. I den lågt stående morgonsolen ser hela landskapet sjukt och förgiftat ut.

Precis när tåget startade gick solen upp. Strax bortanför stationen ligger flygplatsen. Mellan min tågräls och flygplatsen - som i en dal - ligger en enorm bangård där bortåt 30 st snabbtåg - helt vita lilsom mitt - stod uppställda i bredd. Bortanför dessa ser jag ett plan som just lyfter mot mig och bakom det solen som strävar uppåt på himlen. Det var en alltigenom maxad och oväntad bild. 

Mitt tåg avgick 07.10 och jag valde att ta tunnelbanan till Shanghai Hongquai Railway Station vilket innebar en 45 min trip med två byten med lång gångsträcka mellan plattformar. Så jag gick upp 5.30 här vilket är ett klockslag som jag i min jetlag inte längre kan relatera till.

Det spelar liksom inte så stor roll vad klockan är nån gång. Jag har inte sovit ihållande sen i lördags och idag är det torsdag. Jag ska flyga på jättekonstig tid från Peking till Bali natten mellan lördag och söndag. Så jag tänker att jag får sova ordentligt  när jag kommer till hotellet i Ubud på söndag. Ubud som jag och Ann såg på film igår kväll när vi slutligen fick se "Eat, Pray, Love". Filmbilderna från Bali gjorde oss inte mindre sugna på att komma dit. 

Filmen väckte grejer i oss båda värda att dela om så vi samtalade oss in i natten och mina sovtimmar krympte. Tänker att jag väl fick sova tre timmar i natt i alla fall. Det var alltså bäcksvart när jag med en ryggsäck på ryggen och en på magen tog mig ut på gatan och ner i underjorden. Framme vid tågstationen var det smogig och grå grynig. Jag gick igenom säkerhetskontrollen (här har man det överallt, väskan skannas även när du går ner i tunnelbanan - och befann mig i en gigantisk men lättförståelig avgångshall där jag snabbt fann att mitt tåg skulle gå från spår 11 och att det inte riktigt var dags att checka in (ja de hette det fast vi pratar tåg) ännu. Jag försökte hitta en kiosk att proviantera i men fann bara en kärra med lite flaskor och suspekta påsar med oklart innehåll. Det blev två drycker samt chips och snickers. Sen var det dags att checka in vilket innebar att köra sin biljett genom en spärr övervakad av män och kvinnor i kontrollfunktion för att sedan åka rulltrappa ner på perongen.

Så här sitter jag nu och har det bra och är övertrött. Jag kanske ska sova ändå. Tänkte först att jag inte kan slänga bort en tågresa genom Kina på sömn. Att jag kunde få se nåt riktigt storslaget genom fönstret. Det kanske fortfarande är möjligt men just nu är det bara grått och smog över ett landskap som är nån sorts blandning av förstad och landsbygd. Kraftledningar över åkrar. Små och låga vita hus nära rälsen och höga skorstenar med vit bolmande rök långt bak i kulissen. Växlar till soptipp i förgrunden med suddiga höghus långt borta. På andra sidan passerar vi moderna skyskrapor. Morgontrafik med bussar och bilar vid rödljus. Ett lågt husbygge i trä och tegel med män i byggarbetshjälm. 

Vi saktar in och stannar på stationen Zienjang South Station. Här byggs det för fullt. Gula lyftkranar. Oj vi startade igen efter 10 sekunder. Här skulle jag inte vilja bo. Det här landet är svårt att greppa. Vad är det här för dunkel stad med utspridda grupper av höghus/skyskrapor och flera nya på gång? Vilka bor här och vad har de för uppfattning om tillvaron mitt i denna giftiga grå luft? Vi speedar upp och jag ser en jättestor hängbro i fjärran men inte vad den hänger över. Vatten eller en dal? Det blir svårt att sova märker jag.

Gårdagen gick åt till lång förmidagssömn. Långsam start. Shopping av skor och ryggsäck samt dumplingslunch, åka tunnelbana bara för att samt 90 minuter massage med två behandlare på ett treatment center med liveljud av rinnande vatten och mycket dämpad belysning. 

Oj nu blev det mindre smog och mer natur. Höga kullar/berg med barrskog och på en topp nåt form av observatorium. Bara för att åka in i ett nytt likadant förstadsområde och börja sakta in mot stationen Nanjing South Station. 

Vi har fått jos och en påse med olika snacks i. Jag har just ätit gula små droppformade saker som smakade väldigt diffust och var spröda som wasabinötter ungefär. Jag ser stökiga bakgårdar (oj nu äter jag torkad fisk - blä) och en röd gammal lastbil. Nu har vi färdats ungefär en tredjedel av tiden och vi har liksom aldrig riktigt åkt ut ur bebyggelse. Är det så här hela sträckan? Jag vet ju inte ens hur långt det är mellan Shanghai och Peking. De vidsträckta förortslandskapen skrämmer mig lite. 

Är vi så ute nu? Mindre byaktiga samhällen med små vita hus och böljande kullar i bakgrunden. Bruna och gröna åkrar. Översvämmade åkrar. Vita kasernliknande längor. En ensam skorsten. Åker vi i 300 knyck? En isolerad gård med en ensam svartklädd kvinna som såg ut att snyta sig i handen. Det är över på en sekund. Okej nytt höghuslandskap i bakgrunden. Ett bygge av en Sphinx-kopia!!! Jättestor. Kroppen färdig men fortfarande byggnadsställningar runt huvudet. Hallå!? 

Jag får en känsla av att vi färdas spikrakt genom landskapet. Den här snabbtågssträckan kanske inte är så gammal. Hur många mil är det av spikrak banvall i betong med konstant ram av bullerskydd?


tisdag 16 december 2014

Nattsudd och Nudelsoppa

Dag 4/5 - Natt

Jetlagen håller mig vaken på tredje och näst sista natten i Shanghai. Per och jag går helt om varandra. Han for samma morgon som jag kom och vi hade nästan kunnat göra high five på flygplatsen. När jag sätter mig på tåget till Peking på torsdag landar han från Indonesien bara för att tillsammans med Ann och Esther flyga tillbaka dit via Hong Kong på fredagen. Det tar sisådär en tio timmar dit så det blir mycket flygplan för herr Ihrelius. Ann lämnar Shanghai i fem veckor. Först två veckor på Bali med mig och Per. Sen två veckor till med Emma som kommer dit från Sverige. Därefter en knapp vecka i Hong Kong för att söka förnyat visum till Kina i och med att Ann som medföljande till Per bara kan få visum för en månad i taget. !!!!

Klockan 23.00 här - alltså kl 16.00 hemma - slocknade jag pang bom - bara för att vakna med grym hunger 00.20 (17.20) och efter ett långt försök att somna om smyga upp och hämta choklad och chips från köket och gå tillbaka till sängen. Ann och Esther sover precis bredvid köket och jag vill inte skramla och greja med nån mat. Men efter att ha ätit choklad och chips blir jag såklart superpigg. Så nu har jag med lätt matångest lyssnat på radio, sett ett avsnitt av På Spåret i mobilen och sen läst många sidor roman. Klockan är 02.56 och jag är fortfarande klarvaken.

En vän som jag pratade med hemma i Sverige via Viber frågade mig varför jag bloggar. Är det för min egen skull eller för att nån ska läsa? Jag hade inte tänkt göra detta. Hade inte ens snuddat vid tanken. Men så frågade min käre bror - Olof Oskar Wängborg - mig när jag satt på pendeln på väg ut till Arlanda om jag inte skulle skriva. Vips så var det en självklar tanke. Apropå det där med skillnaden på spontan och impulsiv. Men man kan verkligen undra varför och jag tänker lite olika om det där. På ett sätt så känns det lite synd att skriva och låta folk läsa under tiden. Det blir liksom inte lika mycket som att jag är borta då. Närheten till Sverige och hemma och trygghet blir större och känslan av frihet och äventyr eventuellt mindre. Som att bloggen blir en snuttefilt och ett hinder mot att verkligen vara här och nu. MEN. Att skriva blogg möjliggör för mig att kommunicera med åtminstone potentiella läsare. Om jag skulle skriva det här för mig själv under tiden som nån sorts reseskildring så finns det liksom inget forum för att publicera texten. Även om det inte är säkert att nån läser allt det här nu under tiden så känns möjligheten att någon skulle läsa den samlade textmassan i efterhand som än mindre. Och det där med att vara här och nu har en viktig koppling till den potentiella läsaren märker jag. För när jag vistas här och samtidigt formulerar litterära meningar i huvudet medan jag går runt på stan eller sitter i en taxi så blir min visuella närvaro och mitt upptäckande förstärkt - känns det som. Jag ser plötsligt röda vattenposter och pudlar i blå kläder. Därför att de gör sig bra i text. Så jag är tacksam till dig min käre bror för att du föreslog detta.

När vi styrde ut för lunch på den fjärde dagen så tröskade jag mig alltså över detta att äta på ett riktigt genuint lunchhak - just i detta kvarter där skräddare, mekaniker och frisörer jobbar på trottoaren. Det är spännande för det är helt kinesiskt men bara ett kvarter bort är det mer västerländskt. Vi tre svenskar var således lite avvikande i denna gatubild och inne på denna minimala restaurang. Det var fortfarande lunchträngsel men vi fick ett bord. Själva maten kostade kanske 10 kr var men i och med att vi också köpte varsin flaska läsk så gick kalaset på 60 kr. Nudelsoppa och dumplings var det som serverades här och köket tänker jag således är kantonesiskt. (rätta mig om jag har fel). Vi satsade på nudelsoppa och fick gå fram till en kvinna som skulle blanda ihop vår lunch. Hon fick en skål med buljong och nudlar från sin kollega och sen fick jag peka på vad jag ville ha i. Jag pekade på det som jag lätt kunde urskilja arten av vilket var räkor och stekt ägg. Till det lade kvinnan självsvåldigt till en brun tofublandning vilket fick mig att tro att detta var standard. Jag fick ätpinnar och en sked. Vid betalningen som skedde innan vi började äta så skrek kvinnan som blandat vår mat högt och ljudligt något ut mot gatan och över de övriga borden. Först fick jag för mig att hon högljutt försökte försäkra sig om rätt pris med en kollega bakom min rygg (kanske osynlig) men Ann tänker att hon ropade ut vårt pris som för att visa alla andra att hon inte försökte lura västerlänningar. Man får tydligen lov att vara noggrann när man äter med pinnar här - speciellt soppa tror jag - så att man inte släpper ätpinnarna med händerna och låter dem ligga i skålen för det symboliserar döden. Hursomhelst var det helt OK mat - en mycket fin upplevelse - och mycket mycket mättande.

Efter detta tog vi en taxi ner till ett typ "gamla stan" men som kanske är fejk. Svårt att avgöra. Hur som helst en massa hus i sån där typisk kinesisk stil med utsvängda tak i olika nivåer. Det var superturistigt men fint. Vi hamnade sedermera på "The Bund" som är en sorts upphöjd promenad längs floden på den gamla sidan. Man ser över till den nya sidan där det så sent som 1990 inte fans något annat än åkrar men där det nu står en skyline lik Manhattan med tv-torn och tävlande skyskrapor. Rakt åt andra hållet bara över vägen är fasadsträckan snarare i helt europeisk stil - likt Strandvägen eller nåt. Kolonialt och handelsaktigt. Det var ändå rätt så fräcka kontraster. Resten av dagen har bjudit på klädshopping, hårklippning, styrketräning, bus med Esther och telefonsamtal innan ett fåfängt försök till sömn och nu detta nattsudd. Vi landar på 03.39 och jag ska nu göra ett nytt försök.