Jag är i Singapore

Dag 23 - Nära midnatt

Kl 22.26

Jag åker Skytrain mellan terminal 3 och 1 i Singapore och hoppas hinna med min flight till Helsingfors som avgår om 90 minuter och det borde ju inte vara nåt problem men jag är inte incheckad ännu så det måste jag lösa.

22.41

Jag är alltså i Singapore nu vilket jag ju i en tidigare rubrik skrev att jag inte var. Då var jag i Shanghai. Heltäckningsmattorna här ger känslan av att vara på en flygplats på 1960-talet. Det här var nåt helt nytt för mig. Nämligen att efter att ha kommit till terminal 1 tog jag mig genom hela terminalen och kom till en transferdisk som liksom låg mitt i alla taxfreebutiker. Där fann jag Finnairpersonal som informerade mig om att flighten redan var full. Flygbolagen överbokar ju alltid. Så jag är nu nr 1 på Stand by och om jag inte kommer med så får jag flyga med KLM via Amsterdam  klockan 01.30 och då landar jag i Stockholm klockan 12.30 istället för 10.40 och får 300 euros i ersättning. Vi får se hur det blir!

-----

Min dag startade med två överraskningar! Ett: Det var jättefint väder efter att det blivit både, regn, stark blåst och strömavbrott på kvällen innan. Två: jag lyckades, endast 100 meter från Balenta, hitta ett gäng killar med en båt som för 200.000 kunde köra mig och Per över till Gili T. Detta gjorde att vi slapp ta en hästdroska till hamnen för att åka lokalbåt och vi vann därav två timmars extra i lugn och ro med Ann och Esther och jag hann snorkla.

10.30 blev det ett tårfyllt farväl när Per lämnade fru och bebis på stranden och den lilla båten stävade ut från Gili Meno och den lilla biten över till Travangan. Väl där på stranden upprepades den bild vi fick när vi kom från Bali. Folk kommer antingen av en båt eller ska ombord på en. Varuleveranser med blandannat otaliga lådor öl och en hel del gastuber huller om buller på stranden med baggage och passagerare på väg i ena eller andra hållet. Just när jag och Per vadar upp på den kritvita stranden kastar sig ett nyanlänt gäng med fem halvnakna, solbrända, muskulösa och tatuerade killar ner i det turkosa vattnet för att en kort stund senare leta sig upp på den kaotiska lilla "gatan" bakom stranden där jag snart oxå hittar incheckningen för vår båt till Bali. Jag och Per lämnar in vårt baggage och sätter oss i skuggan på en restaurang och dricker Cola.

Efter en ganska oskön och stampig överfart till Bali skiljs jag och Per åt i Padang Bai. Min minibuss går till flygplatsen och Per tar sig tillbaka till Sanur och det hotellrum de har ordnat till Emma som om hennes plan var i tid måste befinna sig här i samma byggnad som jag just nu. Per äter middag med henne där i kväll och flyger mot Shanghai i natt. Emma tar sig till Ann på Meno i morgon.

På båten över kom återigen de ihåliga känslorna till mig. Typiskt för en dag i mitt liv med separation och avslut. Jag kom med stark saknad, nostalgi och sentimentalitet att tänka på Legally Blond-projektet som vi avslutade för snart ett år sedan. Jag märkte att jag försökte kontrollera känslorna genom att fundera igenom mina låtöversättningar och de dramaturgiska scenövergångslösningarna i AKT 1 som jag är så stolt över. Jag känner kärlek och stolthet över vad vi åstadkom i det projektet och till alla som var med men också mycket saknad och också undran om jag nånsin kommer få skapa nåt så stort igen och om det ens är möjligt i det liv jag lever idag. Jag hann oxå i huvudet börja skissa på ett musikalprojekt i något mindre skala ute i Botkyrka att lägga fram som förslag till mina chefer om några månader. 

Det plötsligt mycket vackra vädret gjorde Giliöarna ännu vackrare och ännu mer inbjudande och paradisliknande. Detta och det faktum att Travangan och Air förblev outforskade av oss på denna resa gjorde att jag lämnade med en känsla av att jag skulle vilja återkomma. I minibussen kom dock en massa kontrasterande känslor upp medan jag en sista gång fick titta på den balinesiska trafiksituationen inramad av förbifarande risfält, palmer och tempel med gröna berg i bakgrunden. En känsla av att vara så långt hemifrån och att jorden är så stor och att alla de små sammanhangen - de kanske riktigt viktiga - rullar på överallt helt oberoende av varandra. På alla platser jag för kortare perioder har kännt mig hemma eller varit på upptäcksfärd; New York, Rhodos och Ubud rullar livet vidare och ingen saknar mig. Hemma i Stockholm är jag både saknad och efterlängtad och där har jag en plats och en uppgift. Så varför ska man ge sig av? Mycket vill ha mer. Jag har fått blodad tand. Tänker att en spännande långresa tre till fyra veckor varannan vinter inte är en dum grej. Australien och Nya Zeeland med vandring. Bilsemester från Seatle till Dallas via San Francisco, L.A., San Diego, och Austin. Vandra i Peru. Se mer! Se nya saker. 

Men det kom alltså även till mig tankar och känslor av möjligheten att också avstå. Avstå yta. Avstå upptäckter. Avstå materiella ting. Att krympa livet. Skapa ett enkelt och nära sammanhang som bygger på nära relationer i det lokala området. Kanske är det enklare och tryggare. Jag vet inte? Jag har haft otroligt roligt på den här resan och fått uppleva massa fantastiska saker men jag har inte haft känslan av sammanhang som jag känner att programmet har gett mig hemma i Stockholm. 

-----

Det här är kanske det sista jag skriver på den här bloggen. Vi får se om det blir Finnair eller KLM. Allt blir som det ska! Over and out...

Base camp Balenta

Dag 21 - Morgon

Jag sitter i en av restauranghyddorna på stranden här på Balenta Bungalows. Klockan är nio och Ann och Per har inte stigit upp ännu. Jag satte klockan på 06.00 för att få en chans att se soluppgången. Men det är mulet idag också, på tredje dagen. Jag stannade uppe ändå. Försökte meditera lite men det gick så där. Somnade en stund på en solbädd utan madrass medan Ali och Jens började ställa i ordning för frukost och kratta sanden på hela strandområdet och i restaurangen. De gör detta två gånger per dygn. Det är den enda maintainence jag har sett. Bungalowsena städas inte dagligen. Kanske bara när gästerna flyttar? 

Klockan åtta fick jag en kanna Lombok-kaffe och satte mig för att läsa min roman. En av katterna som hänger här kom upp och kurade ihop sig i mitt knä. Snart kom två tjejer från Schweiz och Slovakien och satte sig i hyddan bredvid. De möttes i Thailand för två år sedan och råkade vara i Ubud samtidigt nu runt jul. Vi kom att prata om förgängligheten och ovissheten här i Indonesien. I går gick jag nämligen en snabb promenad runt hela ön. Det tog bara 50 minuter. Den södra delen var ganska övergiven. Där fanns minst två resorts eller försök till resorts som var kollapsade och lämnade vind för våg. En stor pool halvfull med vatten. Reception med instörtat tak. Baren lämnad. Spöklikt. 

Den slovakiska tjejen säger att hon hört att utlänningar inte kan äga mark i Indonesien. Bara hyra. Så om man vill satsa på en turistbuissiness här så får man lov att göra en ekonomisk plan som endast sträcker sig över hyroperioden. Vad händer sedan? I fallet på södra Gili Meno ser det ut som om om en storm har kommit och med hjälp av vatten och vind haft sönder allt. Tjejen från Schweiz menar att detta klimat där befolkningen dels - med våra mått mätt - kanske inte jobbar så hårt tillsammans med luftfuktigheten och bristen på sötvatten gör att ett nytt hotellbadrum kanske når en standard på bara några veckor eller månader som det skulle ta decennier att nå i Europa. Så kändes fallet med det ställe vi egentligen skulle ha bott på här. Dåligt skött. Inget intresse för att hålla uppe standarden.

Jag skulle gissa att det ställe vi bor på nu är väldigt nytt. (komm. Fem år säger Ali). Den svenska romanen som jag hittade här är tryckt 2014. Här skulle jag säga att allt fortfarande är fräscht. Lakanen känns klibbiga men det går nog inte att komma ifrån i denna luftfuktighet. Men hur är det här om några år? Finns det ens kvar? Stället vätter nästan rakt norrut och ligger 10 meter från vattenbrynet ca 3 meter över havet. Sex bungalows och en restaurang med tre små hyddor, sju vanliga bord i sanden och åtta solbäddar. Nu vet jag inte om havet mellan Borneo och den här tarmen som skjuter österut från Java mot Timor är en lugn zon och att Bali och Lombok är skyddade mot stormar från norr. Men det känns som att det vore väldigt lätt för naturens krafter att förstöra hela stället. Men om nu stormen inte kommer, vad kommer det krävas för att upprätthålla fräschet och standard. Nu vet jag att det är en lokal kille som driver detta. Han bor på Gili Travangan där han också har öppnat Balenta 2. Kanske är hans fru här på vårt Balenta för den lilla sonen (kanske sex år) är här. Jag såg honom igår gå runt i trädgården bland Bungalowsen med en liten röd och gul barnvattenkanna och vattna träd och plantor och på kvällen hängde han Ali i hasorna i restaurangen. 

------

Jag beställde ytterligare en kanna Lombok-kaffe. Det är jättegott. Lite sumpigt och väldigt milt. Klockan är redan 11.00. Jag har suttit här i hyddan sen 08.00 när jag fick mitt första kaffe. Ann och Per kom strax innan kl 10.00. Frukosten blev omelett och den godaste förskpressade apelsinjos jag någonsin har smakat. Joserna här på Balenta är liksom maten jättegoda. Mango, banan, annannas och apelsin. De gör en jättegod alkoholfri Pina Colada. Restaurangen serverar allt från omelett, toast och hamburgare och pasta-, ris- och nudelrätter till olika currygrytor och grillad fisk, skaldjur, kyckling och nötkött. Allt har varit gott. Både trädgården med bungalows och restaurangdelen på stranden är estetiskt genomtänkta i all sin enkelhet. Därför har vi stannat här varje lunch och middag. Vi känner inte något behov av att söka oss utanför den här lilla ytan på låt oss säga 100 m2. 

Jag är just nu i ett otroligt skönt och avslappnat tillstånd där jag inte har högre önskemål om dagen än att få beställa in ytterligare nån smaskig jos och få läsa i boken. Det vore kul om himlen sprack upp men temperaturen just nu med moln och lätt bris är väldigt behaglig. Ann och Per såg två havssköldpaddor igår när de snorklade men inte jag. Jag såg dock en jättestor fisk. Som Doris i "Hitta Nemo" men tio gånger större. Jag tyckte den var läskig med sin stora mun som jag tänker kunde ha bitit mig i handen så jag höll mig på avstånd. Just nu är havet för vilt och vågigt med dålig sikt men förhoppningsvis kommer jag hinna få syn på en sköldpadda innan hemresan. Jag är i det perfekta mellanrummet i att verkligen njuta av att bara vara här och att inte ha något emot att åka hem på söndag.

-----

I samtalet med tjejerna från Schweiz och Slovakien kom vi till konskonsensus om att Ubud - där jag nu kan känna att jag kom mig själv närmast på den här resan - är spirituellt pretentiöst på många sätt. Som min känsla av till exempel The Yoga Barn som var att det inte alls var andligt genuint utan fullt av folk som jagade eller kanske till och med missbrukade andlighet. Men dock att det fanns nåt magiskt i luften där som gav en sorts andlig fingertoppskänsla om vad som är bra för dig och inte och förmågan att sätta en gräns. Jag fick också överta en jättebra Ubudkarta som jag passar vidare till Ann och Emma och som visar på trevliga promenadstigar bort från kommersen och genom risfält där det ska finnas fantastiska ställen att bo på samt en underbar ekologisk restaurang som heter Sari Organic. Jag inser att det var en del jag missade under mina fem dagar i Ubud. Kanske åker jag dit nån gång igen.

Nu ska jag få massage. 

-----

Kl 15.22

Nu brast plötsligt ett kraftigt regnväder ut här! Det fullkomligt vräker ner och åskar och blixtrar. Ali springer runt och samlar in alla madrasser. Jens lämnade oss för att åka hem till Lombok. Hans mamma var på sjukhus. Han har inte varit hemma på fem veckor. Jag gav honom 50.000 i dricks och önskade honom lycka till med universitsstudierna som han sparar ihop till. Undrar hur det går för Ann, Per och Esther som är ute på promenad runt ön. 

Massagen var skön. En lokal gumma som ger dig en helkroppsmassage med olja för ca 40 kr. Samtidigt hörde jag liksom nu böneutroparen från moskén på Gili T och såg Ali spela schack med killen i det österrikiska par som också bor här. Den här ön är förövrigt  det ställe i Indonesien där jag har hört flest svenskar. Utöver det har det idag på vårt hotell idag på dagsbesök varit två irländska familjer, ett tyskt par, två par från typ Ukraina och i morse drog de två danska systrarna och holländska tjej som bott här sen vi kom. Det bor också en ung dansk kille här sol läser James Joyce's Ulysses och som har resten av familjen en bit bort på ön men skaffade sig en egen Bungalow på grund av faderns snarkningar. Nu kom Per tillbaka - eller de hade aldrig gett sig av - och undrade om det gick att beställa kaffe trots att det är strömavbrott, något som det blir på den här ön flera gånger om dagen. Det verkar som om Gili T har en egen och mer stabil bottenkabel från Lombok för de ser ofta ut att ha ström samtidigt som det är svart här. Nu fryser jag för första gången sen jag kom till Bali. Dags att gå in och klä på mig nåt annat än bara sarong.

Sunset Solution

Dag 19 - Nyårsafton


Var det så? 

Per tar komandot på den lilla stranddremsan där de just stigit i land. Hur tar man sig vidare nu? Finns det en båt nu direkt? Är det någon annan som ska till samma ö? Ur folkmassan stiger stämningar av solgassets tvugna lathet blandat med uppmärksamhet riktad mot att komma med rätt båt. Den vita sanden är trång med lättklädda, solbrända och ofta både över genomsnittet vältränade och tatuerade västerlänningar. Många av dem ska ombord på samma båt som de tre och bebisen just kommit med. Tillbaka till Bali. En snabbgående båt som på insidan mer liknar en lokalbuss. En båt som svalde alla deras resväskor och ryggsäckar. Knappa två timmar tog det för den att ta dem från hamnen i Padang Bai först norrut längs kusten för att plötsligt svänga österut och sikta mot första stoppet som är en strand på Lomboks nördvästra spets. Efter ett kort uppehåll på Gili Air står nu tre vuxna och en bebis med packning på östra Gili Trawangan och undrar hur man tar sig vidare till slutdestinationen Gili Meno, som är synlig några hundra meter österut.

Efter Pers kärleksfulla förhandling med en lokal kille i blå t-shirt - fylld av mycket skratt - sitter han bara fem minuter senare med fru och barn och vän, under tak som i ett blått avlångt badkar. Farkosten liknar en halv spindel eller en sån skräddare som flyter på ytspänningen i en svensk insjö. Två tjocka vita träarmar på vardera sida sträcker sig ut och böjer sig ned mot den långa blå vattenskidan som inte har någon flytkraft men som stabiliserar båtens kropp. Föraren drar upp ankaret och drar igång den svaga lilla motorn.

Var det så att en kort stund därefter vadade Pelle och Per med resväskor lyfta över huvudet iland på Gili Menos västra strand med fötter som skavde mot koraller och skrubbades av grovkorning vit sand? Mamman med bebisen i sele på magen. Lata turister som redan har hunnit komma ner i varv efter sin egen färd till detta världens ände betraktar dem, med kalla drinkar i hand, från sina vita strandmöbler, som vore deras landstigning en filmscen. 

Var det så att betalningen för den sista båtfärden avklarades i samförstånd och att väskorna lyftes över i den lilla vagnen med förspänd liten häst som liksom ett trolleritrick redan står framkörd på grusvägen intill stranden - som en konstruerad bild av det perfekta pitoreska ögonblicket? Ann satt redan i vagnen med Esther på magen medan de andra två undrade hur de skulle få plats och hur hästen skulle orka även deras vikt. Snart tynger de alla och droskföraren ner den av packning redan halvfulla vagnen som börjar skumpa norrut i en allt högre fart medan den tillsynes mycket starka lilla hästen sätter av i en imponerande trav. Var det så att hästen strax därefter gjorde halt precis efter att grusvägen börjat svänga mot nordost och just där den delade upp hotelldelen med restaurangdelen på den lilla resorten Balenta Bungalows där Ali tar emot med catch frasen "of course - it's Balenta" och visar oss till två av sex små stugor med veranda och ett rum som till större delen upptas av en stor inbyggd säng med fyra höga stolpar och tygtak. 

Var det så vi hade det den 30 december? 

Var det så att vi alla anlände hit samtidigt och att vi alla fick sitta på en solsäng på Balentas strand och se solen gå ner bakom Balis berg och vulkaner medan de båda sköna 20-åriga muslimska hotelkillarlirarna Ali och Jens spelade en Tracy Chapman-mix på barens musikanläggning? Var det så att Pelle - som längtade efter en ny roman att läsa - hittade en svensk krimimalroman i restaurangens lånebibliotek och att vi sedan flyttade in i en liten upphöjd hydda i restaurangen för att äta en efterlängtad middag tillagad av den kvinnliga kocken och serverad av Ali och Jens som begeistrat börjar kommunicera med bebisen. Omelett, Spegetti, Nasigoreng, Stekta bananer och Bananpannkaka radas upp på det lilla bordet och vi går till sängs i varsitt litet hus efter att ha fått tvätta av oss dagens svett, sand och salt i den kalla duschen.

Var det så?

Nej det var inte riktigt så. Men vi ordnade till vår dag så att det åtminstone slutade på detta sätt. Ilandstigningen på Gili Menos östra strand följdes av ett hårt meningsutbyte mellan Per och båtföraren som inte alls körde oss till hamnen som överennskommet utan bara släppte av oss på första bästa strand. Visst stämde hela hästdroskescenen exakt men hästen tog oss inte norrut utan till öns mitt och ett hotell som jag hade bokat och som till ett väldigt högt pris visade sig vara mycket otrevligt och dåligt skött, inte alls på stranden utan på en skräpig grusväg.

När vi vandrade längs kusten hittade vi så detta underbara Balenta där Ali visade oss runt och erbjöd oss fem nätter för under hälften av vad vi skulle betala på det hemska ställe som det nu var försent att boka av utan att behöva betala 100% för. Lärdomen är att det faktiskt går att resa med en bebis i Indonesien under hösäsong utan att boka i förväg. Väl tillbaka i närheten av skithotellet insåg vi dock att vi var på en paradisö på andra sidan jorden och att vi var tvugna att till vilket pris som helst ordna så att vi verkligen fick njuta av dessa fem dagar runt nyår. Således kastade jag mig i en hästdroska och åkte till Balenta för att säkra de två lediga stugorna medan Ann och Per under två timmars hårda förhandlingar med skithotellet i telefonkontakt med hotels.com i Sverige och hotellets ägare på Bali som redan gått hem för dagen lyckades deala till det så att vi endast behöver betala hälften av vad vi skulle ha betalt om vi bott där. Således var det bara jag som tillsammans med Ali och Tracy Chapman betraktade solnedgången. Det där med romanen var sant men Ann och Per kom med häst och vagn - som varit svår att få tag i - med all packningen strax efter mörkrets inbrott. Hungriga och ganska slut efter de hårda arbetet med avbokning. Middagen blev dock precis som beskriven.

Efter elva timmars välbehövlig sömn, frukost, solstol, fin snorkling precis utanför hotellet med många koraller och färglada fiskar samt lunch och fruktjos av mango, apelsin och banan sitter jag nu här i samma restauranghydda med en sovande Per och Esther medan Ann får massage på en solbädd. Det fläktar skönt och det man hör är lite hav, lite fågel, lite båtmotor, ibland bjällrorna från en hästdroska som kör förbi på den lilla vägen som alltså skiljer våra stugor från restaurangen på stranden och slutligen gitarrspel och sång från Ali och Jens som sjunger Jason Mraz och Bruno Mars på knacklig engelska. Jens definitivt mer musikalisk än Ali. Jag gjorde just musiken en tjänst och bad att hjälpligt få stämma deras gitarr som blivit lite ostämd i de två översta strängarna.

Min befängda tanke just nu är paradoxalt nog - precis som när jag låg i en hängmatta mellan två palmer på Zansibar 2007 - hur jag ska hinna njuta till max av detta paradis. Hur ska jag hinna bara vara och samtidigt läsa roman i skuggan, sola, få massage, dricka mer fruktjos och snorkla med sköldpaddor? Det ska nog gå bra ska jag få se. Jag skulle säga att vi nu tack vare gårdagens arrangemang befinner oss på det bästa stället att fira nyår. Solnedgången över Gili Travangan och bakom Balis berg och vulkaner. Alla fyrverkerier som kommer kunna ses från Gili T. Soluppgången över Lomboks berg och vulkan som kommer kunna ses runt hörnet. Tystnaden och lugnet. Ingenting av Balis trängsel, folkmassor, trafik och avgaser. Om ni ska åka till InIndonesien - åk till Gili Meno och bo på Balenta.

Och slutligen. Catch frasen - "of course, it's Balenta" - var inte Alis utan något som Per hittade på. Men det känns som att den stämmer - för vad man än frågar om här så säger Ali: Of course!

Balifakta och Bamseminnen

Dag 15 - Eftermiddag

Efter en kväll med Kyle och Nicola som i natt drog norrut för att beskåda soluppgången från toppen på Balis högsta vulkan har jag idag badat i Indiska oceanen och blivit lite bränd i solen. Jag satte mig på café Smörgas och kände att det var dags att läsa på lite. Så här kommer en faktasammanfattning.

-----

Bali är en av 13.000 öar och en av 33 provinser i Indonesien. Provinserna har en folkvald ledare och är i sin tur indelade i distrikt. 6.000 av öarna är bebodda.

Bali är knappt dubbelt så stort som Gotland men här bor nästan fyra miljoner invånare. Till skillnad från övriga Indonesien är 90% av Balis invånare hinduer. 88% av Indonesiens befolkning är dock muslimer. Indonesien är med sina nästan 240 miljoner invånare världens fjärde folkrikaste och har världens största muslimska befolkning.

Indonesien gränsar till Papua Nya Guinea, Malaysia samt Östtimor och huvudstaden är Jakarta. De största öarna är Sumatra och Java som är helt indonesiska och Borneo som delas med Malaysia samt Nya Guinea som delas med Papua Nya Guinea. Andra grannländer är Australien, Singapore och Fillipinerna. Indonesien var holländsk koloni fram till 1945 och erkändes 1949.

Tvärs över sina många öar består Indonesien av distinkta etniska, språkliga och religiösa grupper där javaneserna dominerar etniskt och politiskt. I övrigt finns 300 etniska grupper och de flesta invånare har sitt lokala språk som första språk och indonesiskan som andraspråk. Indonesien har utvecklat en nationell enighet definierad av ett nationellt språk, etnisk mångfald, religiös pluralism inom den muslimska majoriteten samt en gememsam historia av kolonialism och rebelliskt uppror mot det.

Indonesien har efter Brasilien världens största biologiska mångfald till följd av det tropiska klimatet, det arkipelagiska landskapet och den stora ytan. Många stora djurarter som orangutang, elefant, noshörning och tiger är utrotningshotade.

Bali har mycket skog och många vulkaner; fortfarande aktiva. Det senaste utbrottet var 1963. Ekonomin domineras av turism vilket har gjort Bali till en av de rikaste provinserna i Indonesien. 2012 besöktes ön av tre miljoner internationella och fem miljoner inhemska turister.

Ett av två stora epos inom hinduismen är Ramayana som beskriver hur Rama och hans fru Sita i Dandakaskogen blir bortrövade av Ravana. Dessa karaktärer liksom även Hanuman, Lakshman och Bharata är centrala i det kulturella medvetandet i länder som Indien, Thailand och Indonesien. Nånting i Ubud (det kan ha varit en sorts lejondräkt som balinesiska småkillar går runt i) uppmärksammade mig på denna mytologi som jag har i mitt minne från två Bamsetidningar (nr 12 1980 och nr 1 1981) från min barndom.

"Bamse i Dandaka-skogen. Bamse blir tillfångatagen av trollkarlen Ravana. Lille Skutt och Skalman får dock hjälp av Hanuman och Garuda och kan ta sig till prins Rama och prinsessan Sita... Rama skjuter in husmusen med en pil och sen pilar doppade i dunderhonung. Det gör susen och Bamse och vännerna kan återvända till sköna dagar på Bali innan det är dags att åka hem".

Det finns också en gata i Ubud som heter Jalan Hanuman.

Bali ligger direkt cirka tre kilometer öster om det stora Java och är den västligaste ön i ögruppen Små Sundaöarna som sträcker sig österut mot Timor. Nästa ö österut är Lombok och det är dit vi beger oss på tisdag för de sista fem dagarna på min vistelse här söder om ekvatorn. Strax utanför Lomboks nordvästra sida ligger en liten skärgård med tre små öar - Giliöarna; Gili Trawangan, Gili Meno och Gili Air. Vi ska bo på den minsta som är Meno och där finns bara cirka 500 bosatta och inga bilar eller mopeder. Man tar sig runt på cykel eller med häst och vagn. Giliöarna är populära för dykning och snorkling tack vare ett överflöd av djurliv och vackra korallrev.

-----

Nu ska jag satsa på en powerwalk längs strandpromenaden innan middag nånstans framåt kvällen.

Apor, Angst och Arabica

Dag 14 - Annandagen

Min juldag var fantastisk - fram till dess att jag började känna mig hängig. Jag lämnade Ann, Per och Ester redan efter en tidig middag och gick tillbaka till hotellet och direkt och lade mig. Jag vet inte vad det var men kanske överhettning eller solfrossa. Jag kände också en stor del inre smärta, sorg och saknad. Jag har nog ännu inte förstått hur jag bara kan umgås med de känslorna - utan att känna att jag måste "förstå" dem, gräva i dem eller finna ett utlopp för dem i t.ex. gråt. Jag vill lära mig acceptera att jag inte gråter just nu och att dessa känslor är en del av mig - en ständig följeslagare om man så vill - och att det är helt ok och inget jag behöver kämpa emot. Tänker också att det måste vara lättare att njuta av livets alla glädjeämnen om man släpper taget om smärtan och låter den bara vara där.

-----

Kl 09.00

Just nu sitter jag vid receptionen på mitt hotell.(Utomhus som allting annat här. Förutom hotellrummen så finns det liksom ingenting här som är riktigt inomhus. Under tak ja - innanför väggar nej). Klockan är nio och jag väntar på att Ann, Per och Esther kommer i en taxi som ska ta oss först till risfält för en promenad och sedan ner till Sanur vid kusten där vi nu ska bo fyra nätter. 

Jag tror att just detta att jag lämnar Buccu View och Ubud triggar mina känslor som jag skriver om ovan. Som det alltid har varit för mig med separation. Jag känner också på saknad av Nicola och Kyle vilket får mig att tänka att jag har väldigt lätt att knyta an till vissa människor men inte så lätt att släppa taget. Vi kanske ses ikväll i Sanur innan de drar norrut i morgon. 

-----

Kl 10.25

Nu sitter vi mitt i vår risfältspaus i nåt så enormt vackert landskap att jag inte vet hur jag ska ta in det. Vi är under ett litet tak på ett café precis vid vägen och ovanför en liten dal med odlingsterasser där jag just tagit en liten promenad medan Ann och Per suttit här på caféet med Mangojos och annananspannkaka med en Esther som inte vill somna. Värmen just nu är helt galet tryckande och svetten sprutar fram i mitt ansikte. Lite för varmt faktiskt så nu ska vi rulla igen. 

Nu är vi tillbaka i bilen. Ceking Tegalallan är namnet på denna denna by säger vår chaufför som själv heter Wayan.

------

Kl 11.30

Tillbaka i bilen igen efter ytterligare en timme. Precis i tid innan dagens rejäla regnskur som just nu vräker ner över vägen. Vår chufför frågade om vi ville stanna på en utställning hos en producent av kaffe, tee, choklad och andra produkter. Det handlade bland annat om hur man gör det mycket speciella Luwak-kaffet. Mycket dyrt kaffe. Våran guide (också detta en 18-åring vid namn Njoman - är det ett vanligt namn eller är det "Newman", ett engelskt namn som de tar för enkelhets skull när de möter turister?) var mycket bra på engelska och när vi sa att vi var från "Swedia" så berättade han att hans favoritspelare var Zlatan Ibrahimovic. 

Njoman gav oss en mycket fin tur i en slags kryddträdgård ovanför en odlingsdal där vi fick se allt från kaffeplantor som t.ex Arabica till ginseng, annannas, vanilj och citrongräs med mycker mer. Vi blev visade burar med det speciella kattdjuret Luwak som är en del i processen. De luktar sig till de finaste bönorna och sväljer dem hela. Sen låter man spillningen torka i solen i en vecka. Därefter tvättas och skalas bönorna för att  tvättas ytterligare en gång. Allt görs för hand. Efter det separeras manliga små runda bönor från kvinnliga större jordnötsformade. De kvinnliga kan sås för att bli nya plantor men används också i en mix med de manliga för att runda av styrkan i smaken. De manliga bönorna är alltså kraftigare i aromen. Vidare rostas kaffebönorna i en aluminiumskål över en vedeldad lerugn i 45 minuter. Slutligen mals de i en stor mortel och silas till pulver.

Under hela denna tur tänkte jag mycket på min bror som är trädgårdsmästare. Han hade gillat det här mycket. 

Vi fick också se alla kryddor och frukter som de gör örttee av; Mangostan, Rosella, Ginseng, Ingefära medmera och där låg också denna oranga rotfrukt som jag blev behandlad med i söndags och som heter Turmeric.

Sen fick vi en gratis provsmakning av 14 st teer och kaffeblandningar som görs på vanligt Arabicakaffe och där mina favoriter var Kokoskaffe och Ingefärskaffe. För provsmakning av Luwak fick vi dock betala 50.000 (30 kr) och det är ett fantastiskt kaffe. Vi drack det svart och jag sötade med lite palmsocker. Det är otroligt smakrikt utan någon som helst beskhet.

Jag dricksade Njoman 20.000 vilket gjorde honom mycket förvånad (han var ju så otroligt bra på engelska och en kompetent och pepedagogisk guide) och sen var det dags för shoppen. Jag kunde inte motstå att handla vid detta unika tillfälle och köpte 60 g Luwakkaffe, kokkoskaffe, ingefärskaffe, mangostantee, ingefärstee, vaniljchoklad, rökelse och massageolja. Det gick på en miljon (dryga 600 kr).

Det här var en helt fantastisk upplevelse för oss alla och vi har sammanfört våra handflator flera gånger mot Njoman och sagt det balinesiska "Suksma" som betyder tack.

-----

Jag tackar Gud för denna upplevelserika färd som jag är på. Det här är verkligen mitt livs resa. Jag har inte rest på det här sättet förut. Mitt liv har handlat om annat. Om det är guds vilja med mitt liv så hoppas jag få göra många sådana här resor i framtiden. 

-----

Gårdagens juldag bjöd på en vacker förmiddagspromenad i det vackra Ubud uppe på vår gata Jalan Bisma och ner till apskogen där vi för ringa 20 kr per person fick ett fint möte med aporna. Jag köpte bananer och blev direkt omringad av ett gäng apor som ställde sig på bakbenen och sträckte ut händerna och grabbade bananas och en klättrade till och med upp och satte sig på min axel. Det var häftigt.

Ubuds marknad besöktes återigen vilket är en fantastisk visuell upplevelse med allt färgstarkt och formrikt som erbjuds av kläder, tyger, skulpturer, träsniderier, porslin och konst. Denna gång blev jag lockad att köpa fem små vackra musikinstrument som jag kan använda i min barndansundervisning.

------

Kl 16.00

Nu sitter vi på café Smörgås på gatan närmast stranden i Sanur efter att ha checkat in på våra respektive hotell samt ha ätit lunch på en japansk restaurang som var ganska fancy bara för att hitta AC så Esther kunde bli nedkyld. Där inne luktade det så starkt av syntetisk jasmindoft att man var nära att storkna. Vi har blivit överraskade av ännu ett galet regnväder och därför fått slå oss ned här och således ännu inte sett havet. Ann och jag har båda fått våra lokalsinnen vridna 180 grader och tror därför att havet är på andra sidan av gatan än det är och så kommer det nog förbli tills regnet slutar och vi kan se havet. Här på Smörgås har vi precis fått in vår dryck och jag har mitt livs första Avocadomilkshake framför mig. Detta café ägs av svenske Johan som är min vän Viktors morbror. Men han är inte här just nu. Vi äter en morotskaka och en chokladcheeskake som båda är himmelska.

Mitt hotell här i Sanur kändes väldigt fräscht och modernt och heter Villa Sara Sanur. Vad resten av dagen har att erbjuda har jag ingen aning om. Mycket beror på om regnet fortsätter eller slutar. Återstår att visa lite bilder från igår och idag...

Badar med Britter

Dag 12 - Julaftons Förmiddag

Jag ligger ensam vid poolen här på "Buccu View Bungalows" på julaftons förmiddag. Från och med i dag ska det vara fullbokat här i de 11 husen men det är bara jag som vill bada tydligen. När solen kommer fram bakom molnen blir det stekhett och jag går ner i poolen för att svalka mig. När den går i moln igen går jag upp till solbädden och skriver. Just nu kom jag upp från att ha arrangerat en handduk på poolkanten just där det finns en barstol under vattnet. Så jag har kunnat sittligga där på stolen med huvudet på handduken, halva kroppen under vattnet och halva i solen. Att känna solens värme mot huvudet och vattnets svalka mot huden, höra sång från fåglar och cikador och den högljudda forsen som ligger dold nånstans nere i den solbelysta djungeldalen som jag kan blicka ner i från poolkanten; det är en bra övning i sinnlighet. 

-----

Jag har idag halva semestern framför mig och halva bakom mig. Kyle och Nicola åker vidare till Sanur idag och Per och Ann kommer hit till Ubud från Seminiak. Jag tog mod till mig i måndags eftermiddag och knackade på hos britterna och frågade om de hade lust att äta middag ihop. De ville gärna det och efter att vi alla tre hade varit på massage sågs vi och vandrade ner till en av de mer kommersiella bygatorna. Det visade sig att de inte var några stora konsumenter av alkohol och jag berättade att jag inte dricker alls. Så vi pratade om det och annat och har sedan dess - hela den kvällen, igår vid frukosten, elefantutflykt på eftermiddagen och middag på kvällen - haft intressanta, ärliga och meningsfulla konversationer. 

Jag har använt min hjärnkapacitet för att kommunicera på brittisk engelska så mycket senaste två dygnen att jag igår kväll och i morse tänkte på brittisk engelska och fick lov att be till Gud med talade ord för att inte också be på brittisk engelska.

På måndagskvällen kom vi tillbaka till hotellet klockan 22.00 och det var stjärnklart. Här vid ekvatorn står Orion rakt upp på himlen. Det var fortfarande varmt och klibbigt och vi bestämde oss för att nattbada. Det är inte varje måndagskväll som du simmar på rygg i en ljummen pool under en stjärnklar himmel tillsammans med två britter i sena tjugoårsåldern. 

Nicola jobbar med döva barn i brittiska skolan och Kyle är en mycket ung och outbildad företagschef i teknikbranschen och har tagit sig fram trots dyslexi och adhd (slutade skolan vid 16) genom social kompetens, energi, ambition och talang.

Igår åkte vi till en elefantpark där vi fick mata och rida på elefanter. Jag kunde dock inte riktigt njuta av den upplevelsen. Det kan ha varit för att det spöregnade precis innan och duggregnade under ritten eller för att jag tyckte synd om djuren men det hade också att göra med att jag återigen hade gått in i stress och rastlöshet.

-----

Jag upplever just nu att jag är här på Bali för att lära mig och upptäcka saker om mig själv. Nånstans så börjar känslor av sorg och inre smärta sippra fram tror jag. Jag tror det betyder att jag ska försöka att bara vara från och med nu. Alltså: inte ta yogaklasser, inte gå surfingkurs, inte shoppa, inte obsessa runt träning och min kropp och inte äta en massa. 

Jag känner mig överväldigad av upplevelser och hade en dag igår när jag på morgonen bad om att kunna relatera till Kyle och Nicola på ett balanserat sätt men där jag till stor del förlorade mig själv och anpassade mig till dem utan att lyssna till mina egna behov av långsamhet och eftertanke. Det ledde till att jag plötsligt utan att fatta att det var dit vi åkte befann mig på en elefantpark där vi betalade ganska mycket för att få mata och rida på elefanter. Det var ju egentligen en fantastisk möjlighet och skulle kanske ha kunnat vara en genuin upplevelse men jag kände mig stressad och kunde inte riktigt njuta. 

Samma sak var det när jag gick på marknaden och köpte två byxor och en linneskjorta som var exakt sådana som jag såg framför mig att jag skulle kunna köpa här. Idag kan jag verkligen glädjas åt och njuta av att jag har dem. Men igår kännde jag mig bara stressad och orolig inför en situation med prutning och inte ha möjlighet att riktigt ta ett genomtänkt beslut. 

Jag tror mina drag av asberger (självdiagnos) gjorde sig ordentligt synliga igår. Jag accepterar dem helt och fullt och inser att jag kan vara kärleksfull och omhändertagande mot mig själv genom att lägga mera luft i systemet - alltså ha pauser mellan dagens olika aktiviteter - samt leva mera eftertänksamt, långsamt och mindre impulsivt.

-----

Om några timmar är det morgon hos er i Sverige och dags att gå upp och kanske äta lite risgrynsgröt och en skinkmacka. Jag ska gå och hämta mango, banan, lychefrukt, yoghurt och guavajos och äta en lätt lunch vid poolen. Snart kommer Ann och Per. Deras hotell ligger fem minuters promenad från mitt.

(Nu kom just en av hotellets hundar och åt upp den mat som hotellpersonalen offrat till guden)

Bilderna nedan visar min stund vid poolen just nu, elefantmatning och min hotellfrukost igår (ananaspannkaka) med utsikt mot min bungalow.

Pang i Paradiset

Dag 10 - Lunch

Jag känner mig väldigt stärkt av programmet och Gud. Jag har mina 11 verktyg och jag studerar texter om steg 12 - om hur jag genom att använda dessa verktyg i alla situationer och områden i livet och genom att sprida budskapet till andra helt kan leva genom programmet varje dag. 

Kontakten med andra i programmet genom dagliga programsamtal via internettelefoni och genom mina sponsirers otroligt inspirerande dagliga delningar via e-mail ger mig närvaro och balans. Men jag känner också på denna semester en mycket större närhet till att stanna upp mitt under dagen - samla mig - be - hitta balans och styrka.

-----

Wow - en av mina snälla och fina balanesiska hotellkillar, Njoan senior, kom just och gjorde nån liten ceremoni vid poolen. Han lade ut nåt som jag tror var ett löv, hukade sig och gjorde ceremoniella handrörelser ovanför det. 

Nu åskar det här långt borta hör jag. Jag såg även blixtrar i samma riktning i natt. Nordöst tror jag vilket borde vara innåt landet uppåt bergen. Eller så är det mer österut över Indiska Oceanen. Nu när solen går i moln är temperaturen kl 12.15 mycket behaglig. När solen kommer fram blir det stekhett och poolen ger underbar svalka. Jag är helt ensam vid poolen och blickar ut över samma djungeldal som jag ser från min terass och mitt sovrum på övervåningen i min alldeles egna Bungalow.

-----

Men jag lär mig saker om mig själv också. Jag märker vad som händer när jag låter rastlöshet och självrådighet ta över och inte lyssnar på Guds inspiration. Det går snett och jag börjar harma på omvärlden. Som ett litet barn: Dumma stolen!

Exempel: Igår kom jag till mitt hotell i byn Ubud som ligger 40 km norr om flygplatsen. Klockan hann bli 18.30 (tre timmar efter landning) för chauffören hittade inte. Det var ok. Han bad om ursäkt men jag hade redan förlåtit honom trots att jag var supertrött och hungrig. Jag tog mig ut för att äta middag precis vid solnedgången och det blev helt mörkt på en gång. Jag fann min väg fram på den ganska långa avtagsvägen till mitt hotell upp till Jalan Bisma Street som är en lite avskild gata eller mer en väg i byn med avsevärd mindre trafik och kommers än i allra mest centrala Ubud. Mycket lugnare. Jätteskönt. I mörkret kunde jag ändå se en hel massa Spa'n och mysiga restauranger vid sidan om vägen. Jag valde Café des Artistes med unga balinesiska män och kvinnor i gula dräkter som serverade. Jag beställde en kokosnötmilkshake och jag tror det heter Miogoräng. Som Nasigoreng men med äggnudlar istället för ris. Allt var jättegott och jag satt ute i mörkret vid ett bord bara upplyst av två tända ljus. Vid det här laget var det 24 h sen Shane släppte av mig på Pekings flygplats och alltså - efter ett dygn av resande - en väldig massa mil sydsydväst till Kuala Lumpur och sedan 200 mil i rak sydöstlig riktning (där vi passerade ekvatorn) till Bali - första gången jag kunde sitta ner och slappna av. 

Så jag hör en röst inom mig som säger: det här räcker för i kväll. Ät din middag och gå sen tillbaka till hotellet och packa upp i lugn och ro och ha en lugn kväll. Kanske ett kvällsdopp i poolen. Resten av byn har du fyra dagar på dig att utforska. 

Men innan jag visste ordet av hade rastlösheten dragit in över mig och jag undrade varför det tog så "lång" tid innan någon frågade om jag ville betala. Sen gav jag mig iväg i den klibbiga kvällsluften och ner i kommersen. Jag skulle bara helt enkelt få överblick på hela byn redan första kvällen. Jag köpte deo och solskyddsspray vilket var bra och jag hittade ganska fort till caféet där det är ett SLAA-möte i morgon. 

(Fantastiskt att just mitt program har två möten i veckan här i lilla Ubud.) 

Men sen gav jag mig fan på att också hitta The Yoga Barn som jag hade tänkt ta klasser på denna vecka. Det visade sig vara långt bort och när jag kom till rätt gata så var det svårt att hitta och alla pekade olika och otydligt och jag var vid det här laget både stressad och irriterad. 

Fråga 1 - Vems är felet?

Fråga 2 - Är det någon som känner igen detta scenario från ett tidigare blogginlägg?

Min rastlöshet i kombination med kontrollbehov och övertro på min egen förmåga hade separerat mig från medveten närvaro och sinnesro och jag mådde inte alls bra längre. Efter att jag hittat Yoga Barn och var på väg hem kom så ett bryskt uppvaknande. Jag väljer att se det som Guds sätt att säga HALLÅ, STOPP! när den stilla inre rösten inte funkade. Därför är jag också idag tryggt förvissad om att det inte hade kunnat gått värre än det gick även om jag igår var mycket tacksam för att det inte gjorde det. 

(För tekniskt sätt hade mitt ben kunnat bli krossat eller brutet eller jag hade kunnat ha blivit fast under gatan utan att någon hade hört mina rop på hjälp.)

Det som hände var att jag gick på trottoaren som är liksom upphöjd över gatan en meter eller så. Byggd av stora vertikala och horisontella stenblock. Jag tror det fungerar som kloak men liksom bredvid vägen istället för under. När jag gick där sa det plötsligt bara poff och mitt högra ben bara försvann och jag minns inte riktigt men jag började skrika och två kvinnor kom springande mot mig och plötsligt kände jag en mans händer på mina axlar. Kvinnorna var västerlänningar och mannen balines. Allting gick nog väldigt fort men jag fick en rejäl chock. Det var därför jag skrek så högt och primalt tror jag eller om det var för den första smärtan som chocken tog bort väldigt fort. Eller rädsla. Men det är väl också därför jag inte minns så väl. Det som hände var i alla fall att ett av dessa horisontella stenblock var löst på nåt sätt förutom i mitten så om man klev på sidan av det blev det som att kliva på en fall-lucka. Så jag tog ett steg med höger och stenblocket flippade 90 grader och jag fattar inte vad som hände med vänsterbenet men det var kvar i marknivå. Stenblocket stannade i vertikalt läge. 

(Vad hade hänt om stenblocket hade flippat vidare och krossat mitt ben? Eller om hela jag hade fallit ner i hålet?)

Personerna hjälpte mig upp ur hålet och jag förtod snabbt att inget var brutet. Kvinnorna frågade om jag hade nära till mitt hotell och jag sa nej och de sa åt mig att ta en taxi. Så gjorde jag. Framme vid hotellet tog Njoan junior och Njoan senior hand om mig. Junior tvättade mitt ben med vatten och kompresser och Senior (också ung men kanske tio år äldre än junior som är 18) gick iväg och grävde upp en balinesisk rotfrukt - ingen stark doft men ser ut som orange ingefära - och kom tillbaka och sa att det var balinesisk medecin och han skalade av små bitar och baddade mina skrubbsår med vilket - som jag i dagsljuset i morse märkte - färgade min hud starkt gul runt höger knä. Njoan senior erbjöd sig idag att ge mig ännu en runda med denna medecin.

-----

Balinesiska män och kvinnor är de vackraste människor jag har sett. De vackra yttre kombinerat med att de är hinduister (hinduer?) och verkar vara fridfulla på insidan gör dem till väldigt gemytliga att vara nära. 

-----

Så idag är första dagen på min semester när jag tar det mycket lugnt. Jag åt hotellfrukost strax efter åtta och träffade då ett brittiskt par som heter Kyle och Nicola. De var trevliga. Får se om de kommer hit till poolen sen eller om vi kanske kan gå ut och äta middag ihop. Men nu måste jag ta mitt lårkakeömma och knäsmällsömma ben och pallra mig upp till gatan för att hitta en lunchrestaurang.

-----

Jag tog ut en och en halv miljon i indonesisk valuta igår. Jag har räknat ut att 1000 indonesiska kan räknas som 65 öre i svenska. Jag åt således middag för 90.000 igår och dricksade 10.000. Sisådär en 70 kr alltsomallt. Och då kostade milkshaken nästan hälften av detta. 

Jag märkte nu att Njoan lagt ut ett likadant blad vid min terass så jag antar att både poolen och min...

...bungalow nu är välsignade.

På bilderna kan ni se min bungalow, min terass, poolem och utsikten.