Jag är i Singapore

Dag 23 - Nära midnatt

Kl 22.26

Jag åker Skytrain mellan terminal 3 och 1 i Singapore och hoppas hinna med min flight till Helsingfors som avgår om 90 minuter och det borde ju inte vara nåt problem men jag är inte incheckad ännu så det måste jag lösa.

22.41

Jag är alltså i Singapore nu vilket jag ju i en tidigare rubrik skrev att jag inte var. Då var jag i Shanghai. Heltäckningsmattorna här ger känslan av att vara på en flygplats på 1960-talet. Det här var nåt helt nytt för mig. Nämligen att efter att ha kommit till terminal 1 tog jag mig genom hela terminalen och kom till en transferdisk som liksom låg mitt i alla taxfreebutiker. Där fann jag Finnairpersonal som informerade mig om att flighten redan var full. Flygbolagen överbokar ju alltid. Så jag är nu nr 1 på Stand by och om jag inte kommer med så får jag flyga med KLM via Amsterdam  klockan 01.30 och då landar jag i Stockholm klockan 12.30 istället för 10.40 och får 300 euros i ersättning. Vi får se hur det blir!

-----

Min dag startade med två överraskningar! Ett: Det var jättefint väder efter att det blivit både, regn, stark blåst och strömavbrott på kvällen innan. Två: jag lyckades, endast 100 meter från Balenta, hitta ett gäng killar med en båt som för 200.000 kunde köra mig och Per över till Gili T. Detta gjorde att vi slapp ta en hästdroska till hamnen för att åka lokalbåt och vi vann därav två timmars extra i lugn och ro med Ann och Esther och jag hann snorkla.

10.30 blev det ett tårfyllt farväl när Per lämnade fru och bebis på stranden och den lilla båten stävade ut från Gili Meno och den lilla biten över till Travangan. Väl där på stranden upprepades den bild vi fick när vi kom från Bali. Folk kommer antingen av en båt eller ska ombord på en. Varuleveranser med blandannat otaliga lådor öl och en hel del gastuber huller om buller på stranden med baggage och passagerare på väg i ena eller andra hållet. Just när jag och Per vadar upp på den kritvita stranden kastar sig ett nyanlänt gäng med fem halvnakna, solbrända, muskulösa och tatuerade killar ner i det turkosa vattnet för att en kort stund senare leta sig upp på den kaotiska lilla "gatan" bakom stranden där jag snart oxå hittar incheckningen för vår båt till Bali. Jag och Per lämnar in vårt baggage och sätter oss i skuggan på en restaurang och dricker Cola.

Efter en ganska oskön och stampig överfart till Bali skiljs jag och Per åt i Padang Bai. Min minibuss går till flygplatsen och Per tar sig tillbaka till Sanur och det hotellrum de har ordnat till Emma som om hennes plan var i tid måste befinna sig här i samma byggnad som jag just nu. Per äter middag med henne där i kväll och flyger mot Shanghai i natt. Emma tar sig till Ann på Meno i morgon.

På båten över kom återigen de ihåliga känslorna till mig. Typiskt för en dag i mitt liv med separation och avslut. Jag kom med stark saknad, nostalgi och sentimentalitet att tänka på Legally Blond-projektet som vi avslutade för snart ett år sedan. Jag märkte att jag försökte kontrollera känslorna genom att fundera igenom mina låtöversättningar och de dramaturgiska scenövergångslösningarna i AKT 1 som jag är så stolt över. Jag känner kärlek och stolthet över vad vi åstadkom i det projektet och till alla som var med men också mycket saknad och också undran om jag nånsin kommer få skapa nåt så stort igen och om det ens är möjligt i det liv jag lever idag. Jag hann oxå i huvudet börja skissa på ett musikalprojekt i något mindre skala ute i Botkyrka att lägga fram som förslag till mina chefer om några månader. 

Det plötsligt mycket vackra vädret gjorde Giliöarna ännu vackrare och ännu mer inbjudande och paradisliknande. Detta och det faktum att Travangan och Air förblev outforskade av oss på denna resa gjorde att jag lämnade med en känsla av att jag skulle vilja återkomma. I minibussen kom dock en massa kontrasterande känslor upp medan jag en sista gång fick titta på den balinesiska trafiksituationen inramad av förbifarande risfält, palmer och tempel med gröna berg i bakgrunden. En känsla av att vara så långt hemifrån och att jorden är så stor och att alla de små sammanhangen - de kanske riktigt viktiga - rullar på överallt helt oberoende av varandra. På alla platser jag för kortare perioder har kännt mig hemma eller varit på upptäcksfärd; New York, Rhodos och Ubud rullar livet vidare och ingen saknar mig. Hemma i Stockholm är jag både saknad och efterlängtad och där har jag en plats och en uppgift. Så varför ska man ge sig av? Mycket vill ha mer. Jag har fått blodad tand. Tänker att en spännande långresa tre till fyra veckor varannan vinter inte är en dum grej. Australien och Nya Zeeland med vandring. Bilsemester från Seatle till Dallas via San Francisco, L.A., San Diego, och Austin. Vandra i Peru. Se mer! Se nya saker. 

Men det kom alltså även till mig tankar och känslor av möjligheten att också avstå. Avstå yta. Avstå upptäckter. Avstå materiella ting. Att krympa livet. Skapa ett enkelt och nära sammanhang som bygger på nära relationer i det lokala området. Kanske är det enklare och tryggare. Jag vet inte? Jag har haft otroligt roligt på den här resan och fått uppleva massa fantastiska saker men jag har inte haft känslan av sammanhang som jag känner att programmet har gett mig hemma i Stockholm. 

-----

Det här är kanske det sista jag skriver på den här bloggen. Vi får se om det blir Finnair eller KLM. Allt blir som det ska! Over and out...

Base camp Balenta

Dag 21 - Morgon

Jag sitter i en av restauranghyddorna på stranden här på Balenta Bungalows. Klockan är nio och Ann och Per har inte stigit upp ännu. Jag satte klockan på 06.00 för att få en chans att se soluppgången. Men det är mulet idag också, på tredje dagen. Jag stannade uppe ändå. Försökte meditera lite men det gick så där. Somnade en stund på en solbädd utan madrass medan Ali och Jens började ställa i ordning för frukost och kratta sanden på hela strandområdet och i restaurangen. De gör detta två gånger per dygn. Det är den enda maintainence jag har sett. Bungalowsena städas inte dagligen. Kanske bara när gästerna flyttar? 

Klockan åtta fick jag en kanna Lombok-kaffe och satte mig för att läsa min roman. En av katterna som hänger här kom upp och kurade ihop sig i mitt knä. Snart kom två tjejer från Schweiz och Slovakien och satte sig i hyddan bredvid. De möttes i Thailand för två år sedan och råkade vara i Ubud samtidigt nu runt jul. Vi kom att prata om förgängligheten och ovissheten här i Indonesien. I går gick jag nämligen en snabb promenad runt hela ön. Det tog bara 50 minuter. Den södra delen var ganska övergiven. Där fanns minst två resorts eller försök till resorts som var kollapsade och lämnade vind för våg. En stor pool halvfull med vatten. Reception med instörtat tak. Baren lämnad. Spöklikt. 

Den slovakiska tjejen säger att hon hört att utlänningar inte kan äga mark i Indonesien. Bara hyra. Så om man vill satsa på en turistbuissiness här så får man lov att göra en ekonomisk plan som endast sträcker sig över hyroperioden. Vad händer sedan? I fallet på södra Gili Meno ser det ut som om om en storm har kommit och med hjälp av vatten och vind haft sönder allt. Tjejen från Schweiz menar att detta klimat där befolkningen dels - med våra mått mätt - kanske inte jobbar så hårt tillsammans med luftfuktigheten och bristen på sötvatten gör att ett nytt hotellbadrum kanske når en standard på bara några veckor eller månader som det skulle ta decennier att nå i Europa. Så kändes fallet med det ställe vi egentligen skulle ha bott på här. Dåligt skött. Inget intresse för att hålla uppe standarden.

Jag skulle gissa att det ställe vi bor på nu är väldigt nytt. (komm. Fem år säger Ali). Den svenska romanen som jag hittade här är tryckt 2014. Här skulle jag säga att allt fortfarande är fräscht. Lakanen känns klibbiga men det går nog inte att komma ifrån i denna luftfuktighet. Men hur är det här om några år? Finns det ens kvar? Stället vätter nästan rakt norrut och ligger 10 meter från vattenbrynet ca 3 meter över havet. Sex bungalows och en restaurang med tre små hyddor, sju vanliga bord i sanden och åtta solbäddar. Nu vet jag inte om havet mellan Borneo och den här tarmen som skjuter österut från Java mot Timor är en lugn zon och att Bali och Lombok är skyddade mot stormar från norr. Men det känns som att det vore väldigt lätt för naturens krafter att förstöra hela stället. Men om nu stormen inte kommer, vad kommer det krävas för att upprätthålla fräschet och standard. Nu vet jag att det är en lokal kille som driver detta. Han bor på Gili Travangan där han också har öppnat Balenta 2. Kanske är hans fru här på vårt Balenta för den lilla sonen (kanske sex år) är här. Jag såg honom igår gå runt i trädgården bland Bungalowsen med en liten röd och gul barnvattenkanna och vattna träd och plantor och på kvällen hängde han Ali i hasorna i restaurangen. 

------

Jag beställde ytterligare en kanna Lombok-kaffe. Det är jättegott. Lite sumpigt och väldigt milt. Klockan är redan 11.00. Jag har suttit här i hyddan sen 08.00 när jag fick mitt första kaffe. Ann och Per kom strax innan kl 10.00. Frukosten blev omelett och den godaste förskpressade apelsinjos jag någonsin har smakat. Joserna här på Balenta är liksom maten jättegoda. Mango, banan, annannas och apelsin. De gör en jättegod alkoholfri Pina Colada. Restaurangen serverar allt från omelett, toast och hamburgare och pasta-, ris- och nudelrätter till olika currygrytor och grillad fisk, skaldjur, kyckling och nötkött. Allt har varit gott. Både trädgården med bungalows och restaurangdelen på stranden är estetiskt genomtänkta i all sin enkelhet. Därför har vi stannat här varje lunch och middag. Vi känner inte något behov av att söka oss utanför den här lilla ytan på låt oss säga 100 m2. 

Jag är just nu i ett otroligt skönt och avslappnat tillstånd där jag inte har högre önskemål om dagen än att få beställa in ytterligare nån smaskig jos och få läsa i boken. Det vore kul om himlen sprack upp men temperaturen just nu med moln och lätt bris är väldigt behaglig. Ann och Per såg två havssköldpaddor igår när de snorklade men inte jag. Jag såg dock en jättestor fisk. Som Doris i "Hitta Nemo" men tio gånger större. Jag tyckte den var läskig med sin stora mun som jag tänker kunde ha bitit mig i handen så jag höll mig på avstånd. Just nu är havet för vilt och vågigt med dålig sikt men förhoppningsvis kommer jag hinna få syn på en sköldpadda innan hemresan. Jag är i det perfekta mellanrummet i att verkligen njuta av att bara vara här och att inte ha något emot att åka hem på söndag.

-----

I samtalet med tjejerna från Schweiz och Slovakien kom vi till konskonsensus om att Ubud - där jag nu kan känna att jag kom mig själv närmast på den här resan - är spirituellt pretentiöst på många sätt. Som min känsla av till exempel The Yoga Barn som var att det inte alls var andligt genuint utan fullt av folk som jagade eller kanske till och med missbrukade andlighet. Men dock att det fanns nåt magiskt i luften där som gav en sorts andlig fingertoppskänsla om vad som är bra för dig och inte och förmågan att sätta en gräns. Jag fick också överta en jättebra Ubudkarta som jag passar vidare till Ann och Emma och som visar på trevliga promenadstigar bort från kommersen och genom risfält där det ska finnas fantastiska ställen att bo på samt en underbar ekologisk restaurang som heter Sari Organic. Jag inser att det var en del jag missade under mina fem dagar i Ubud. Kanske åker jag dit nån gång igen.

Nu ska jag få massage. 

-----

Kl 15.22

Nu brast plötsligt ett kraftigt regnväder ut här! Det fullkomligt vräker ner och åskar och blixtrar. Ali springer runt och samlar in alla madrasser. Jens lämnade oss för att åka hem till Lombok. Hans mamma var på sjukhus. Han har inte varit hemma på fem veckor. Jag gav honom 50.000 i dricks och önskade honom lycka till med universitsstudierna som han sparar ihop till. Undrar hur det går för Ann, Per och Esther som är ute på promenad runt ön. 

Massagen var skön. En lokal gumma som ger dig en helkroppsmassage med olja för ca 40 kr. Samtidigt hörde jag liksom nu böneutroparen från moskén på Gili T och såg Ali spela schack med killen i det österrikiska par som också bor här. Den här ön är förövrigt  det ställe i Indonesien där jag har hört flest svenskar. Utöver det har det idag på vårt hotell idag på dagsbesök varit två irländska familjer, ett tyskt par, två par från typ Ukraina och i morse drog de två danska systrarna och holländska tjej som bott här sen vi kom. Det bor också en ung dansk kille här sol läser James Joyce's Ulysses och som har resten av familjen en bit bort på ön men skaffade sig en egen Bungalow på grund av faderns snarkningar. Nu kom Per tillbaka - eller de hade aldrig gett sig av - och undrade om det gick att beställa kaffe trots att det är strömavbrott, något som det blir på den här ön flera gånger om dagen. Det verkar som om Gili T har en egen och mer stabil bottenkabel från Lombok för de ser ofta ut att ha ström samtidigt som det är svart här. Nu fryser jag för första gången sen jag kom till Bali. Dags att gå in och klä på mig nåt annat än bara sarong.